En 10-årig pojke med diagnoserna ADHD, autism och intermittent explosivitet sitter inlåst på ett statligt ungdomshem över 20 mil från sin familj. Efter sex misslyckade placeringar på olika HVB-hem och LSS-boenden runt om i landet har samhällets insatser brutit samman. Pojken, som vi kallar Leo, hamnat på ett särskilt hem avsett för ungdomar med psykosociala problem och kriminalitet.
Leos familj har länge sökt hjälp från socialtjänsten för att hantera hans svåra beteendeproblematik. Trots detta har situationen eskalerat till en punkt där hemmen efter bara några veckor säger upp hans plats, med hänvisning till våldsamma utbrott. Dokument visar ett återkommande mönster av avvisanden. Nu är Leo placerad på ett hem där medpatienterna ofta har pågående missbruk och kriminell bakgrund, vilket gör hans föräldrar djupt oroliga för negativ påverkan.
En kamp för trygghet som slutat i isolering
Bakom diagnoserna finns en pojke som älskar sina gosedjur och ångrar sig efter sina utbrott. Hans familj beskriver ett barn som desperat söker trygghet och närhet, men som möts av ett system som successivt har gett upp. De senaste besöken har begränsats till tre timmar i ett särskilt besöksrum på hemmet. Familjen har packat julklappar, men vet att det som krävs är långt mer substantiellt: en stabil och kunnig vårdmiljö som inte kastar in handduken.
Systemet har ingen lösning att erbjuda
Placeringen på ett särskilt ungdomshem markerar en brutal vägskäl för ett 10-årigt barn. Det är en åtgärd som vanligtvis reserveras för betydligt äldre ungdomar med allvarliga sociala problem. För Leos familj framstår det som en sista utväg för ett samhälle som inte kan hantera komplexa behov hos yngre barn. De bevittnar hur deras son, som behöver specialiserad pedagogisk och terapeutisk omsorg, i stället hamnar i en miljö som riskerar att förvärra hans situation.
På julaftons eftermiddag satt Leo inlåst på sitt rum. I fönstret stod adventsljusstaken tända och på överkastet låg hans nallar. Scenen tecknar en kontrast mellan barnets behov av oskuld och den institutionella verklighet som omger honom. Familjen hoppas fortfarande på att hitta ett boende med kompetens att hantera Leos utmaningar, men för tillfället känns det som om ansvaret har lagts på ett barn att anpassa sig till ett system som redan har kapitulerat.
