I 99 procent av fallen ger förvaltningsdomstolen socialtjänsten rätt att omhänderta barn. Kritiker menar att systemet krossar familjerelationer och att barn ofta separeras från både föräldrar och syskon utan tillräckliga skäl. Det finns ingen effektiv granskning av myndigheternas agerande.
Lagen om vård av unga, LVU, ger staten rätt att ta barn från sina föräldrar. Socialtjänsten ansöker om tillstånd hos förvaltningsdomstolen, som enligt uppgifter bifaller i 99 procent av ärendena. Medan myndigheten hävdar att åtgärderna sker för barnens bästa, vittnar drabbade familjer om ett system som systematiskt river upp känslomässiga band och familjenätverk. Besluten grundas ofta på enskilda tjänstemäns bedömningar, inte på bevisade förhållanden som missbruk eller våld.
När ett barn väl omhändertagits tar socialtjänsten över kontrollen. Ofta innebär detta att barn separeras från sina syskon och placeras i olika familjehem. En central del av processen är att minska eller helt avbryta kontakten med de biologiska föräldrarna. Socialtjänsten motiverar detta med att barnen behöver bli lojala mot sina nya vårdgivare. För barnen blir situationen en kamp för att anpassa sig; ett motstånd kan leda till upprepade omplaceringar.
Umgängesrätten raderas utan möjlighet till försvar
Socialtjänstens makt sträcker sig långt när det gäller att begränsa umgänge. Förutom föräldrarna kan även släktingar som mor- och farföräldrar helt utestängas från att träffa barnbarnen, utan rätt till påföljd. Föräldrar har formell rätt att överklaga beslut om umgängesbegränsning, men i praktiken är möjligheterna små. Domstolen litar traditionellt på socialtjänstens utlåtanden, vilket skapar en ojämn maktbalans. Kostnaden för juridisk hjälp gör även att många familjer inte har ekonomisk möjlighet att kämpa emot.
Kritiken lyfter fram att staten, genom LVU, bedriver en form av familjeutradering. Det handlar inte bara om att separera barn från föräldrar i akuta kriser, utan om en systematisk process där föräldrarnas fundamentala roll i barnets liv raderas. Även i fall där föräldrarna har problem, är de en del av barnets identitet och ursprung. Statens roll, menar kritiker, bör inte vara att agera som denna slutgiltiga domare över familjeband.
Ett system utan opartisk granskning
Det finns ingen oberoende myndighet som systematiskt granskar om barnen faktiskt får det bättre i familjehemmen eller om socialtjänstens åtgärder följer regelverket. Uppföljningar med kompetens inom barnpsykologi saknas ofta. Ämbetsmannenämnden (JO) och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har främst rådgivande funktioner och saknar reell makt att korrigera eller ingripa. Detta lämnar socialtjänsten som både aktör och domare i sina egna ärenden.
Historien visar flera exempel på när statliga tvångsåtgärder mot familjer har slagit fel. I LVU-systemet finns ingen effektiv mekanism som lär av dessa misstag. Domstolen litar blint på socialtjänstens framställan, och det är sällan någon utomstående part ifrågasätter de fakta som läggs fram. Frågan om vem som tar ansvar när det går fel förblir obesvarad. Resultatet blir, enligt vittnen, att familjer splittras i onödan och barn förlorar sin anknytning till sitt ursprung.
