Våldsutsatta kvinnor som flyr till en ny kommun möts av en administrativ verklighet där ansvaret bollas mellan myndigheter. Bristen på bostäder och stöd tvingar många att välja mellan hemlöshet och att återvända till sin förövare, enligt en ny rapport.
Enligt Socialstyrelsen bodde över 2400 kvinnor på skyddat boende under förra året på grund av våldsutsatthet. Trots den akuta flykten från ett liv med våld, möts dessa kvinnor och deras barn av ett system som ofta sviker. Forskaren Sara Skogwaller vid Nationellt Centrum för Kvinnofrid beskriver situationen som en “administrativ absurditet” där ansvaret för kvinnorna bollas mellan den gamla hemkommunen och den nya kommunen de flytt till. Det saknas en sammanhållen kedja av stöd.
Kvinnorna lever ofta med små marginaler och det är ovanligt att kommunerna ger förtur till allmännyttans lägenheter för våldsutsatta kvinnor från andra kommuner. Istället hamnar många i en ekonomisk kris. En kvinna som identifierar sig som Amanda berättar hur hon tvingades sälja sina saker, till och med sin telefon, och be kyrkan om matpengar för att överleva. Hon lämnade ett fast jobb i en annan del av Sverige och kom till ett skyddat boende i Halland med bara en väska kläder. Idag lever hon och sina barn på existensminimum.
Bostadsbristen ett livsfarligt hinder
Personal på skyddade boenden vittnar om att bostadsfrågan direkt kan leda till att kvinnor återvänder till sin förövare. När alternativet är hemlöshet kan våldsutsattheten tyckas som ett bättre alternativ. “När man står inför att vara hemlös och leva i våldsutsatthet så är faktiskt ibland våldsutsatthet ett bättre alternativ,” konstaterar en boendepersonal. Amanda lyckades till slut få en lägenhet i Halmstad via ett privat bostadsbolag genom kontakter på det skyddade boendet, men situationen är osäker och hon lever med en hög hotbild från sitt ex.
Myndigheterna skjuter ifrån sig ansvaret
Från socialtjänsten i Halmstad menar Elin Larsson att ansvaret för att hitta en ny bostad främst ligger hos den tidigare hemkommunen, kvinnan själv och det skyddade boendet. Detta trots att myndigheten är medveten om hur tufft det är för kvinnan att lämna. Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) erkänner att ansvaret faller tungt på kommunerna och att styrningen eventuellt behöver skärpas för att garantera likvärdigt stöd över hela landet. Rapporten och vittnesmålen avslöjar ett systemfel där de utsatta kvinnorna får bära konsekvenserna av en otydlig ansvarsfördelning och bristande resurser.
