En ny lag med starkare barnrättsperspektiv träder i kraft nästa år, men experter varnar för att barns berättelser fortfarande riskerar att negligeras i omhändertagandebeslut. Otydlig vägledning gör att socialarbetare tolkar barnens vilja olika.
I det uppmärksammade Elsa-fallet omhändertogs en åttaårig flicka på grund av felaktiga misstankar riktade mot hennes mor. Flickan själv har klart uttryckt att hon inte kände sig hörd i processen. “De har inte lyssnat på mig. De har inte lyssnat på någon. De har mest lyssnat på sig själva och sjukvården, fast de har inte heller lyssnat så mycket”, är hennes beskrivning av händelseförloppet. Fallet belyser ett systematiskt problem där barnets perspektiv sätts åt sidan.
Historisk undanträngning av barns röster
Enligt David Pålsson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet, har barn haft en undanträngd roll i utredningsarbetet historiskt. Även om studier visar att man idag pratar mer med barn än tidigare, är frågan om man verkligen lyssnar på vad de säger och låter det påverka besluten fortfarande oklar. “Det vet vi mindre om”, konstaterar Pålsson. Det råder ingen tydlig vägledning för hur barns och ungas röster ska vägas in, vilket leder till godtyckliga tolkningar bland socialarbetare.
Ny lag, gamla problem med efterlevnad
Den nya lagen som ska ersätta dagens LVU innehåller ett särskilt kapitel om barns rättigheter, inklusive rätt till information, delaktighet och ombud. Forskning visar att beslut blir bättre om barnens bild tas på allvar. Problemet ligger i efterlevnaden. Systemet för omhändertagande utförs av 290 olika kommuner, vilket gör det svårt att säkerställa enhetliga rutiner. “Problemet är när man inte vet om det verkligen efterlevs”, säger Pålsson. Trots kontrollmekanismer som regelbundna omprövningar finns en reell risk att barn fortsätter att inte bli lyssnade på i praktiken.
