Elsa, nio år, var tvångsomhändertagen i nästan ett år trots att hon hela tiden bad om att få komma hem. Nu berättar hon själv om hur socialtjänsten och sjukvården ignorerade hennes röst.
I över ett år har fallet med Elsa varit ett av Sveriges mest uppmärksammade LVU-ärenden. Flickan, som sommaren 2025 tvångsomhändertogs av Örebro kommun, placerades på hemlig ort med begränsad kontakt med sina föräldrar. Trots att hon upprepade gånger bad socialtjänsten om att få återvända hem, blev hon kvar i placeringen i nästan ett år.
Efter en granskning av Ekot och Kaliber avslutades tvångsomhändertagandet i maj i år. Nu har Elsa för första gången fått berätta sin egen historia. “De har inte lyssnat på mig”, säger hon. “De har inte lyssnat på någon, de har mest lyssnat på sig själva och på sjukvården, fast de har inte heller lyssnat så mycket.”
Felaktiga anklagelser och bristande lyssnande
Omhändertagandet inleddes med allvarliga anklagelser om Münchhausen by proxy, en form av misshandel genom sjukvårdsinsatser. Dessa anklagelser avfärdades snabbt, men socialtjänsten och sjukvården fortsatte att ifrågasätta om Elsa:s mor överdrev dotterns symptom. Samtidigt visade granskningar att flickan även felbehandlats av sjukvården.
Elsa berättar nu om den svåra tiden då hon förlorade kontakten med sin familj. “Det var hemskt”, säger hon. “Jag ville bara hem.” Trots att hon upprepade gånger försökte få socialtjänsten att lyssna på henne, ignorerades hennes önskningar.
Interna rapporter visar brister
En intern rapport från Örebro kommun, som SVT avslöjade i somras, pekar på flera allvarliga brister i hanteringen av Elsas fall. Rapporten lyfter fram åtta punkter där kommunen misslyckats, inklusive bristande barnperspektiv och att man inte lyssnat på Elsa själv. Trots detta har rapporten inte diarieförts eller kommunicerats externt.
Istället har kommunen beställt en extern utredning som förvaltningsdirektören hävdar kommer visa att man gjort rätt. Samtidigt har samtliga handläggare som varit inblandade i fallet gjort anmälningar enligt lex Sarah, där de menar att barnets röst inte togs på allvar.
Elsa hoppas nu att hennes historia kan leda till förändring. “För att det inte ska hända fler”, säger hon. “Och för att de som redan är borta ska få komma hem.” När hon får frågan om vad som behöver ändras för att färre barn ska omhändertas i onödan, är svaret enkelt: “Att börja lyssna på oss.”
