En ny granskning av Vipeholmsanstalten i Lund avslöjar ett djupt institutionellt förakt mot patienterna. Hittills okända anteckningar från överläkaren Hugo Fröderberg, som ledde verksamheten i nästan tre decennier, visar en nedvärderande syn där patienter betraktades som biologiskt undermåliga.
I det som beskrivs som Fröderbergs självbiografi uttrycks en ifrågasättande syn på patienternas rätt att leva. Medicinhistorikern Maria Björkman konstaterar att anteckningarna visar hur patienterna sågs som hopplösa fall – en attityd som blev en självuppfyllande profetia och försvårade vården.
Eutanasi och intelligensgrupper
På 1970-talet skriver Fröderberg om eutanasi och dödshjälp. Han rättfärdigar passiv eutanasi och kopplar detta till en uppdelning av patienter i intelligensgrupper från noll till sex. Anstalten var hem för patienter som beskrevs som svårskötta, obildbara och sinneslöa.
Attityder som påverkade vården
Klaus Garmer, som arbetade vid Vipeholm på 1950-talet, bekräftar att den nedvärderande synen färgade vården. Han minns att patienter i de lägsta intelligensgrupperna ibland inte fick antibiotika eller andra nödvändiga läkemedel trots infektioner. Granskningen visar hur sådana attityder direkt påverkade behandlingen av de mest utsatta patienterna.
