Idag är det ett år sedan 17åriga Jenny tog sitt liv inne på ett Sis-boende. Efter flera år av övergrepp, placeringar på olika hem och avsaknad av vård orkade hon inte längre.
Varje år låses hundratals flickor som Jenny in på fängelseliknande institutioner runt om i Sverige. År efter år har det larmats om bristfällig behandling, våldsam personal, övergrepp, droger och försämrat mående för barn som av staten placeras på Sis.
Den samlade forskningen visar att det är direkt olämpligt att placera barn med svåra problem på gruppboenden. Vi vet helt enkelt att lösningar som HVB och Sis inte fungerar. Pengar, utbildad personal, psykologer, nya lokaler – listan på vad Sis behöver för att åtminstone fungera på en grundläggande nivå är lång.
Men i diskussionen om villkoren inne på Sis-hemmen riskerar en annan, minst lika viktig, diskussion att drunkna: varför placeras flickor som själva utsatts för brott på institution? Är LVU, lagen som förvaltningsrätten har till stöd för att beordra Sis-placering, rimligt utformad och tillämpas den på ett bra sätt?
En tanke som aldrig lämnat mig under de fem år som jag har bevakat villkoren på HVB och Sis är: varför det är så självklart att det är just där flickorna ska hamna? Det måste inte vara så.
Med en fungerande barnoch ungdomspsykiatri, fler familjehem och en bättre lagstiftning hade de sluppit eländet. Om de män som skadar dessa flickor så svårt att samhället bedömer att det är flickorna som behöver låsas in hade stoppats hade det här varit en icke-diskussion. Men nu är det inte så.
I samband med den senaste tidens rymningar där grovt kriminella pojkar flytt från Sis har krav på ökad säkerhet och ytterligare befogenheter för personal lyfts i debatten.
Därför är det viktigare än någonsin att det tillsätts en utredning för att titta på hur LVU tillämpas när det gäller flickor kontra pojkar, vilka skillnader som finns och varför. Det är mycket möjligt att det finns en bias hos förvaltningsrätten. Det är också mycket möjligt att lagen behöver göras om.
Det här riskerar att gå förlorat när Sis i den allmänna debatten främst framställs som en svensk motsvarighet till ungdomsfängelser. När debatten om våldsamma och farliga barn eskalerar, när fokus blir på repression i stället för vård, när medicinen blir hårdhet i stället för omsorg så riskerar redan otroligt utsatta och oskyldiga flickor att dras med i fantasierna. Faktum är att avvikningarna från Sis minskar, samtidigt som självmordsförsöken bland tjejer ökar.
På Sis i dag är det flickor som utsätts för den mest inskränkande och våldsamma hanteringen.
De yngsta flickorna är värst drabbade av kraftigt våld från personal, hela 64 procent av alla avskiljningar som gjordes på 2022 gällde flickor (detta trots att flickor bara utgör en tredjedel av alla som är placerade på Sis). Flickorna är små, saknar ofta våldskapital och är inte kriminella. De utgör i regel inte fara för andra.
Om vi som land står så handfallna inför flickor som inte mår bra att vi ser det som rimligt att låsa in dem, borde vi åtminstone ta hänsyn till deras be hovnär säkerhetsaspekter på statens institutionsboende n diskuteras. Varje krav på hårdare tag från personal riskerar att bli ett hårom dare tag en traumatiseflicka. rad Glöm inte det.
