Idag är det ett år sedan den 17-åriga Jenny tog sitt liv på ett statligt institutionsboende. Efter år av övergrepp, upprepade placeringar och frånvarande vård orkade hon inte mer. Hennes fall är inget undantag. Varje år låser Sverige in hundratals flickor på fängelseliknande Sis-hem, trots åratal av larm om våld, övergrepp och försämrad hälsa.
Forskningen är entydig: placering på institutioner är direkt skadlig för barn med svåra problem. Systemet med HVB och Sis fungerar inte. Behovet av resurser – pengar, utbildad personal, psykologer, nya lokaler – är enormt för att ens nå en grundläggande nivå. Men i debatten om villkoren på hemmen försvinner en avgörande fråga: varför placeras flickor som själva är brottsoffer på institution från första början? Är LVU-lagen, som ger förvaltningsrätten rätt att beordra placering, rimlig och används den korrekt?
Debatten drunknar i säkerhetsretorik
Efter senaste tidens rymningar av grovt kriminella pojkar från Sis har debatten dominerats av krav på hårdare tag, ökad säkerhet och utökade befogenheter för personal. Denna fokusförskjutning är farlig. När diskussionen handlar om repression istället för vård, och hårdhet ses som lösningen istället för omsorg, drabbas de redan mest utsatta. Statistik visar att avvikelser från Sis minskar, samtidigt som självmordsförsöken bland de placerade flickorna ökar.
På Sis i dag är det flickorna som utsätts för den mest inskränkande och våldsamma behandlingen. De yngsta flickorna drabbas hårdast. Trots att flickor bara utgör en tredjedel av alla placerade, gällde 64 procent av alla avskiljningar som gjordes 2022 just flickor. Dessa flickor är ofta små, saknar våldskapital och är sällan ett hot mot andra. De är offer, inte förövare.
En lag och ett system som sviker
Det måste inte vara självklart att flickor med trauma ska hamna bakas låsta dörrar. En fungerande barn- och ungdomspsykiatri, fler familjehem och en bättre lagstiftning hade kunnat bryta mönstret. Den verkliga lösningen vore att stoppa de män som skadar flickorna så svårt att samhället sedan bedömer att det är flickorna som måste låsas in. Istället för att diskutera hårdare tag krävs en utredning av hur LVU tillämpas på flickor jämfört med pojkar.
Det finns en tydlig risk för bias i förvaltningsrättens beslut. Lagen i sig kan vara felaktigt utformad. Denna analys riskerar att gå förlorad när Sis i medierna framställs som ungdomsfängelser och debatten handlar om att hantera ”farliga” barn. Varje politiskt krav på skärpta säkerhetsåtgärder och strängare metoder riskerar att slå direkt mot redan traumatiserade flickor. Ytterligare repression blir bara en förlängning av deras lidande.
