Psykiatrikern Lotta Lindberg, med tre decenniers erfarenhet, beskriver sig som en slav under Västerås stads schema. Hon pekar på en ohållbar arbetsbelastning som ignorerar privatliv och driver personalen mot utbrändhet.
Lindbergs försök att väcka frågan via möten med chefer och fack har mötts av stängda dörrar. Hon upplever sig isolerad, med en vardag som är svår att förklara för omgivningen. Hennes fall är inget undantag; en korridor av liknande röster ekar från den kommunala omsorgen, där schemat är en central del av en giftig cocktail som leder till överbelastning.
Ett system i kris
Kritiken mot den styrande schemaläggningen är entydig: den är för stel, för tuff och mänskligt förödande. Anställda känner sig utbytbara kuggar i en maskin som prioriterar täckning framför välbefinnande. Konsekvensen blir en uttunnad personalstyrka där erfarna medarbetare som Lindberg riskerar att lämna.
Tystnad som svar
Kommunens oförmåga eller ovilja att adressera problemet skapar en känsla av hopplöshet. Istället för dialog och förändring möts anställda med passivitet. Detta lämnar hårda arbetare att sjunka under en börda som schemaläggningen skapat, utan utsikt till förbättring.
