Han var på väg till badet med sin 12-årige son när han passerade ett gäng killar. Mikael sa ifrån. Sedan mördades han. Skjutningen i Skärholmen genererar rubriker och politiska besök. Jimmie Åkesson vill förklara krig mot gängen. Gunnar Strömmer och Magdalena Andersson åker till platsen. Anhöriga och boende är förbannade. Frågan som hänger i luften är enkel: var var alla innan?
Det är ett mönster som upprepar sig. När allt redan har gått åt helvete kommer alla. Före dess kommer ingen. Besöket på en plats där en skjutning skett är en medieuppvisning, det är självklart. Magdalena Andersson försöker svara på invånarnas frågor. Justitieminister Gunnar Strömmer försvarar sig och säger att han inte medvetet gick mot kamerorna istället för till den sörjande familjen. Säkert. Men bilderna talar sitt tydliga språk.
Både Andersson och Strömmer bär ett ansvar för det utarmade samhället där 8-åringar, som i Gävle, väljer gängen som sin framtid istället för skolan. Båda är ansvariga när en skjutning sker. Det är Jimmie Åkesson också. Han har röstat fram regeringsbudgetar som svälter kommunerna och därmed också skolan, socialtjänsten och föreningslivet. Krig är det sista vi behöver. Vad vi behöver är ett samhälle så starkt att det kan förhindra att barn dras in i kriminalitet från början.
Ett samhälle som sviker sina unga
Vad vi behöver är ett samhälle där en mamma inte i flera år ska behöva gå till socialen, ringa polisen och vädja om hjälp med sin son – hjälp som inte kommer förrän sonen mördar en polis och allt är för sent. Vad vi behöver är ett samhälle där unga människor inte går runt med skjutvapen. Det får vi inte. Istället får vi politiker som åker ut för att visa medlidande framför kamerorna när någon har mördats. Igen. Det räcker inte. Och det är därför Skärholmenborna är arga.
När man prioriterar skattesänkningar, eller inte vågar rulla tillbaka dem, är det här samhället man får. Inget parti är oskyldigt. Alla är ansvariga. Både för att det har blivit så här, men också för att lösa den vidriga utvecklingen. För det är klart att vi kan lösa det här. Men det går inte att bygga ett starkt samhälle utan pengar. Gång på gång har polisen sagt att de inte klarar det här själva. Alla måste hjälpa till: skola, socialtjänst, idrottsföreningar, politiker.
Ansvar som dödar
Mikael försökte hjälpa till. Han hade kontaktat polisen. Han tog samtalet i vardagen. Han gjorde det för sina barn. Det ledde till hans död. Han tog ett ansvar som Gunnar Strömmer och regeringen inte tar. Före valet skulle Moderaterna stoppa våldet. Efter valet, bara dagar efter, lät det helt annorlunda. Då sa statsminister Ulf Kristersson att det nog kommer att bli mycket värre innan det blir bättre. Och han hade inte fel. Det är mycket värre nu. Men när blir det bättre? Och hur ska en regering som underfinansierar kommunerna över huvud taget kunna göra något bättre?
Skjutningar uppstår inte i ett vakum. De uppstår i ett samhälle där samhället inte längre klarar av att ta ansvar. Som inte klarar av att nå pojkar innan gängen rekryterar dem. Som inte klarar av att erbjuda unga i utsatta områden och deras familjer trygghet. Barn som begår brott måste se konsekvenser. De måste möta polisen och samhället när de börjar med småbrott: vandalism, cykelstölder, smällare på balkonger, stenkastning mot bilar. När de är springpojkar åt gängen.
Att kunna ägna sig åt kriminalitet utan konsekvenser är oacceptabelt. Men så ser det ut. Och det är demoraliserande för alla. Det är inte bra att som medborgare mötas av besked om att polisen inte kan komma när du ringer om ett pågående brott. Det är inte bra att barn får lära sig att polisen inte kommer när de begår brott. Men till sist kommer polisen. När det har skett skjutningar. Och politikerna också. Oavsett om det handlar om Sandviken, Gävle eller Skärholmen. När allt redan har gått åt helvete kommer alla. Före det kommer ingen.
