Hon har tvingats lyssna till sin sons panikslagna skrik då sonens pappa drar med honom ut ur huset. Hon har maktlös fått ta emot bilder på sin sons gråtande ansikte med vädjanden att få komma hem igen.
Över tio år efter att Sara lämnade den våldsamma relationen kämpar hon fortfarande. Nu väljer hon att berätta om eftervåldet.
Första gången Stefan höjer handen mot Sara och gör sig redo att slå är hon höggravid. I skräck flyr Sara deras hem och gömmer sig hos anhöriga. Alla uppmuntrar henne att lämna för gott. Men att de beskriver Stefans beteende som hemskt ger en motsatt effekt för Sara.
– Jag klarade inte av att höra dem prata illa om honom. Det blev som att jag tyckte synd om honom och ville bara åka tillbaka och skydda honom, säger Sara.
Hon sitter hopkurad i en stol hos Kvinnojouren Vändpunkten, en plats som gett henne mycket stöd och tröst när hon behövt det som mest. Därifrån berättar hon sin historia.
Över tio år har passerat sedan första gången Sara flydde från Stefans våld. Ingenting förbättrades av att hon kom tillbaka till honom den där dagen då hon ville skydda honom.
Deras son Emil hinner födas och bli omkring fem månader gammal innan nästa gång Sara flyr hemmet. Vid det laget har situationen i hemmet eskalerat. Sara straffas för allt hon säger. Allt är fel.
Till slut beslutar hon sig för att bara bli tyst för att inte reta upp Stefan. Men att hon är tyst gör honom också arg. Ilskan går ut över både Sara och Emil och de andra barnen i hemmet.
– Jag insåg att jag inte kunde skydda något av barnen i huset så länge jag fanns där. Så jag förstod att jag behövde ta mig därifrån. Jag kände att jag var delaktig i att barnen blev utsatta, men om jag inte fysiskt fanns där skulle han inte kunna bli arg, säger hon.
Hon fortsätter:
– Det låter så konstigt när jag säger det nu, men det var så jag resonerade då.
Men att Sara flyttar gör det hela bara ännu värre i och med att Stefan tappar kontrollen över henne. Plötsligt vet han inte var hon är, vad hon gör eller vem hon pratar med.
Sara berättar om en kväll då hon har sina vänner hos sig i lägenheten dit hon flyttat. Den kvällen tar sig Stefan dit och försöker ta sig in.
– Han skrek att han skulle slå ihjäl mig och sen ta sitt eget liv, säger Sara.
De ringde polisen, men när polisen väl kom var Stefan inte kvar.
– Den natten hade jag en vän som satt intill mig i sängen för att jag skulle kunna sova. De andra tre vakade i varsitt fönster för att se till så att han inte skulle komma tillbaka. Det är mina vänner som har hjälpt mig genom allt, de har räddat mig i så många situationer.
Kort efter den händelsen flyttade Sara in på ett skyddat boende. Hon hade lämnat Stefan – men hennes kamp hade bara börjat.
Över ett decennium senare kontrollerar han henne fortfarande på olika vis. Framför allt sker det genom deras gemensamma son, berättar Sara.
För henne är det viktigt att det pratas om eftervåldet, att det lyfts hur personer som lämnar en våldsam partner fortfarande kan kontrolleras av dem. Sara vill också att fokus ska flyttas från pappans rättigheter till vad som är det bästa för barnet.
Hon betonar att hon inte haft något problem med att skilja på Stefan som hennes förövare och som pappan till hennes son. Och under hela sonens liv har hon gjort sitt yttersta för att ge Stefan goda förutsättningar att träffa sitt barn, berättar hon.
– Jag har försökt så intensivt att göra honom nöjd. Jag har gjort så mycket mer än jag behövt, men det har inte spelat någon roll.
Eftersom Sara och Stefan har gemensam vårdnad har han rätt till umgänge med sin son. Att Emil inte velat träffa sin pappa påverkar inte hans rättigheter.
– Det har varit tillfällen då han mer eller mindre slitit ut honom ur huset samtidigt som han gallskrikit. Grannarna har kommit över och varit rädda över vad som hänt. Det är helt fruktansvärt, säger Sara.
Hon tystnar en stund. Vänder blicken nedåt och tittar på sina händer innan hon fortsätter.
Den senaste tiden har sonen mått väldigt dåligt. Han vill inte vara i skolan och vid ett stort antal tillfällen har han drabbats av panikångestattacker. Läkare har konstaterat att han har adhd och ångest och de rekommenderar att han behöver medicineras. Men Stefan säger nej – och det innebär att Emil blir utan medicin.
– Då blir det att hans nej väger tyngre än mitt ja. Jag kan inte förstå att det ska vara så. Det är inte säkert att medicinerna kommer att hjälpa honom, men han måste få chansen att testa, säger Sara.
Hon har fått uppleva hur han under långa perioder, ibland flera år, struntat i att vara en del av sonens liv. Först när det passat honom själv har han krävt att de ska umgås. När sonen inte velat träffa honom har han försökt intala honom att det är Saras fel, att hon manipulerar sonen att han inte är bra.
Jag vill bara försvara honom, krama om honom och ta med honom hem. Men jag vet att om jag gör det, så kommer allt bli tusen resor värre
Sara håller fram sin telefon och visar ett stort antal skärmdumpar från sonens telefon. I meddelande efter meddelande skriver Stefan att Emil inte ska lyssna på vad hans mamma säger. Att Emil svarar att det inte handlar om hans mamma, att hon aldrig säger något negativt om honom, är inget han tar notis om.
Ett meddelande visar Emils ansikte under en dag då han är hos Stefan, trots att han inte vill. Sara försökte innan mötet peppa honom, intala honom att det skulle bli mysigt. Bilden på Emils ansikte har han tagit själv medan han gråter. Under bilden har han skrivit att allt han vill är att få komma hem.
Sara beskriver den maktlöshet hon känner vid ett tillfälle då hon ska skjutsa sonen till ett möte med Stefan, mot sonens vilja. Direkt när de möts blir Emil ledsen och ängslig. Något som retar upp Stefan och får honom att säga sårande saker till sin son.
– Jag ser hur han liksom sjunker ihop och blir mindre, men jag bara sitter där tyst. Jag rör inte en min utan bara låter honom misshandla vår son psykiskt framför mig. Jag vill bara försvara honom, krama om honom och ta med honom hem. Men jag vet att om jag gör det, så kommer allt bli tusen resor värre.
Något som i perioder dagligen påverkar Saras liv är när Stefan bestämmer sig för att straffa henne genom anmälningar. Det kan både röra sig om anmälningar till polisen och till socialtjänsten. Det kan handla om att Sara utsätter sonen för olämpliga miljöer eller att hon på andra vis skulle skada Emil.
Samtliga anmälningar har visat sig vara grundlösa, men för Sara blir det en utsatt situation när hon tvingas stå upp för sig själv gentemot myndigheter. Hon berättar att de gånger hon varit där för att prata om anmälningarna, så har Stefans våld beskrivits som ”deras konflikt”.
– Jag blir så upprörd över det. Det är ingen konflikt det handlar om, det som han utsätter mig och vår son för, säger Sara.
Hon upplever det som att myndigheterna ofta är trångsynta och att det finns en stor brist på kunskap kring våld i nära relationer. Att vad än Stefan gör mot henne och mot Emil, så är det pappans rättigheter som väger tyngre än vad som faktiskt är bäst för barnet.
– Deras tillvägagångssätt är helt uppbyggt på andra regler och lagar där vi som lever i de här inte har en enda chans att skydda våra barn, säger hon.
Sara visar flera olika utdrag från socialtjänstens anteckningar där de i utredningar lagt stor vikt vid pappans ord, trots att han under stora delar av Emils liv inte varit en del av det.
I journalanteckningarna framgår bland annat att Stefan är tveksam till att Emil verkligen har några diagnoser. Hans ångest, sömnproblem och koncentrationsproblematik är något Stefan påstår att hans mamma troligen projicerat fram.
Jag vill bara att min son ska få vara trygg och må bra
Sara upplever att det blir dubbla budskap från socialtjänsten som å ena sidan beskriver det som att hon tagit sitt föräldraansvar som lämnat den våldsamma relationen, men att de samtidigt lägger över ansvaret på henne att se till att relationen mellan Stefan och Emil blir fungerande.
– De bara lämnar mig med det som de kallar ”vår konflikt” istället för att sätta upp gränser mot honom, säger Sara.
Hon berättar att allt hon vill är att bli lämnad i fred, vara en vanlig mamma som tar hand om sitt barn – och låta sonen bestämma vad han vill och inte vill göra.
Sara har under lång tid velat ta kampen för egen vårdnad om Emil. Men hon är rädd för vad som kommer ske och osäker på hur hon ska klara av processen. Hon har börjat förbereda sig och gör sig redo för att ta klivet.
– Jag vill bara att min son ska få vara trygg och må bra, säger Sara.
