Tomas lovade sin livskamrat att finnas vid hennes sida livet ut. Nu är hon dement och han har inte fått träffa henne på ett halvår. Hässleholms kommun och boendet kräver att han skriver på ett olagligt avtal om begränsade besök.
För fem år sedan fick Karin diagnosen Alzheimers. Då lovade hennes livskamrat Tomas att aldrig lämna henne. Idag bor hon på det privata äldreboendet Vittsjö sjukhem, placerad av Hässleholms kommun. Tomas har inte fått besöka henne på sex månader, om han inte accepterar att bara komma två gånger i veckan i två timmar åt gången. Det är ett krav från boendet och kommunen, trots att lagen är helt klar: besök får aldrig förbjudas eller begränsas.
– Jag vet inte ens om hon lever längre, säger Tomas med bruten röst. Han sitter vid Hovdala, en plats de ofta besökte tillsammans. Förklaringen från boendet är att hans besök stör personalen i deras arbete. Tomas är övertygad om att det egentligen handlar om att han har påpekat brister i vården. Han har blivit anklagad för att ge henne för mycket frukt och för att ha orsakat problem med hennes tänder – något en tandläkare enligt Tomas friat honom från. Efter att han en dag kommit på personalen med bristande omsorg, fick han besked om att han inte längre var välkommen.
Sönerna lämnades utanför – beslutet togs ändå
I ett möte den 14 juli försökte verksamhetschefen Anne Nyström på Vittsjö sjukhem och enhetschef Derlita Mattsson från Hässleholms kommun få Tomas att skriva under på besöksbegränsningen. I minnesanteckningarna från mötet, som Frilagt tagit del av, står det att beslutet att neka Tomas besök togs efter kontakt med Karins två söner. Men sönerna var inte närvarande vid mötet och en av dem säger till Frilagt att de från början var mycket glada för Tomas dagliga besök. Beslutet om förbud kom hastigt från boendet, enligt sonen.
– Det är hjärtskärande. Han har lovat mamma att han ska finnas där för henne, säger sonen. Han tog senare initiativ till ett försök med begränsade besök, men betonar att det bara var ett förslag för att bryta dödläget. Kommunen och boendet har sedan lagt hela ansvaret på sönerna. I dokumentet skriver Derlita Mattsson att sönerna ska ”föra en fortsatt dialog” och ”vid behov ompröva beslutet”. Tomas vägrar skriva under. – Jag litar inte på dem ett dugg, säger han.
”Man får inte förbjuda besök – så enkelt är det”
Reglerna är entydiga. Jonas Duveborn, förvaltningschef på Patientnämnden Skåne, är kategorisk: – Man får inte förbjuda eller begränsa besök. Så enkelt är det. Begreppet ”anhörig” är brett och kan inkludera en livskamrat utan blodsband. Ingen, utom den boende själv, har rätt att säga nej till besök i en lägenhet på ett äldreboende. Inte chefen, inte kommunen, inte gode man och inte heller andra anhöriga. Enda undantaget är ett kontaktförbud från åklagare.
Justitieombudsmannen (JO) har tidigare gett skarp kritik mot kommuner för liknande övertramp. I ett fall på Lidingö bedömde JO att ett vistelseförbud för en maka utgjorde ett intrång i rätten till familjeliv. Ändå fortsätter Hässleholms kommun och Vittsjö sjukhem att driva frågan. När Frilagt konfronterar Anne Nyström försöker hon lägga ansvaret på kommunen: – Derlita Mattsson på Hässleholms kommun äger ärendet. Hon hävdar att boendet inte hindrat Tomas och att det inte finns något krav att skriva under. Samtidigt erbjöds Tomas ett övervakat, tidsbegränsat besök som han vägrade.
Kommunen skyller – och går emot egna principer
På kommunens omsorgsförvaltning skiftar förklaringarna. Derlita Mattsson och hennes chef Sara Fast säger att de inte beslutar om begränsningar, men samtidigt försvarar de ”överenskommelsen” i dokumentet. – Det är en överenskommelse, jag lyssnar på övriga parter, säger Mattsson. När Frilagt påpekar att de övriga anhöriga inte heller har rätt att porta någon, säger Sara Fast: – En del kan tycka att man är mer anhörig om man har blodsband. Båda framhåller att kommunens roll är att ”hitta en kompromiss” och ”se till att den som vill besöka får möjligheten”.
Joachim Fors (S), ordförande i omsorgsnämnden, säger att nämnden inte haft ärendet uppe och att han inte hade full koll. – Vi har ingen laglig rätt att begränsa anhörigas besök på äldreboenden, konstaterar han. På frågan om vad han ska göra åt att hans tjänstemän går utanför lagen, svarar han: – Det vet jag inte att de gör. Du får prata med dem om det. Han lovar att sätta sig in i saken. Tomas väntar fortfarande. Han har ett nytt möte inbokat om avtalet. Karin, som har slutat prata, väntar på sitt boende. – Jag ser i hennes ögon att hon blir glad när jag kommer, säger han.
