Att skära av en tonåring från alla hennes nära relationer är en form av tortyr, enligt barnpsykologen Viktoria Törnqvist. Hon varnar för livslånga skador på tilliten hos Ida, som brutits från sin familj och vänner sedan nästan sex år tillbaka.
Viktoria Törnqvist, legitimerad psykolog sedan 2003 med lång erfarenhet av tvångsvård och HVB-hem, ser tydliga tecken på ett misslyckande hos socialtjänsten. Hon beskriver hur myndigheten, i stället för att ta emot kritik utifrån, tenderar att sluta sig. Detta “grupptänkande” är en naturlig gruppreaktion under attack, men oacceptabelt för en myndighet som måste ha system för att öppna upp och låta oberoende parter granska, säger hon.
Granskningen av fallet Ida visar en flicka som närmar sig 14 år och som nu är helt avskärmad från den fosterfamilj och alla vänner hon haft under nästan halva sitt liv. Psykologen är skärpt i sin bedömning: Det är en form av tortyr. För ett barn med ett bagage av uppbrott blir konsekvenserna särskilt allvarliga och skadan svår att reparera.
Tonårskrisen som ingen hanterade
Enligt Törnqvist är det vanligt att placerade barn får det betydligt tuffare vid tonårsinträdet, då deras tidigare trauman blir tydligare. Många familjer behöver då akut stöd och avlastning för att klara den svåra perioden. I fallet Ida kunde en tillfällig placering eller kontaktfamilj ha bevarat de viktiga banden. Istället fastnade man i prestige och ingen tog barnets perspektiv, konstaterar psykologen.
Ida har upprepade gånger bett att få flytta hem till sina fosterföräldrar Ann och Erik, eller åtminstone få träffa dem. Hon har även bett om att byta handläggare. Att inte bli lyssnad på ger en enorm känsla av maktlöshet som riskerar att forma hennes framtida liv, varnar Törnqvist. Risken är stor att hon utvecklar ett mönster där hon dras till relationer där hon ständigt blir sviken.
Ett livsstraff och en dålig prognos
Det viktigaste för Idas framtid är att hennes vilja respekteras, att hon får bli lyssnad på och välja sina besökare. Prognosen är dock inte god vid ett fullständigt sammanbrott där barnets rätt till de personer hon ser som sina föräldrar frångås. Psykologen beskriver det som “det ultimata straffet”. Att helt enkelt flytta tillbaka skulle inte lösa allt, då händelserna satt djupa spår, men stabilitet och att lyssna på hennes behov är avgörande.
Idas historia började när hon som treåring omhändertogs av socialtjänsten och flyttades runt mellan olika hem. Vid sju års ålder hittade hon en familj hos Ann och Erik, där hon fick trygghet, vänner, syskon och en häst. Som 13-åring flyttades hon till ett jourhem tio mil bort. Under våren fördes hon vidare till ett HVB-hem, och i samband med det bröts alla kontakter med hennes tidigare liv – familj, vänner, klasskamrater och syskon.
