”SLAPP DET VÄRSTA VÅLDET” Linn Skånberg, som själv varit placerad på institution, startade initiativet för att hjälpa de flickor som sitter frihetsberövade i dag.
Utsatta tjejer kräver förändring för att rädda andra ■ Chefens svar på kritiken
Under många år satt tjejerna isolerade på olika Sishem runt om i Sverige.
Nu har de samlats på sociala medier för att kräva förändring.
– Vi vill att Sis ska lyssna på våra erfarenheter och låta oss hjälpa tjejer men det vill de inte, säger Linn Skånberg som är initiativtagare till Sistjejer.
Det hela började med kontot Sistjejer på Instagram och ett mejl till Statens institutionsstyrelse (Sis). Linn Skånberg, som själv blev placerad på institution när hon var 16 år vill skapa förändring för de tjejer som fortfarande sitter inlåsta. Samtidigt ville hon skapa en plattform där tjejer kunde dela sina erfarenheter och stötta varandra.
– Från att under 10 år ha försökt förtränga vad jag var med om inom Sis kände jag att jag ville få kontakt med andra tjejer, säger Linn Skånberg.
I dag har Linn precis avslutat sin masterutbildning på universitetet och påbörjat sitt första jobb efter examen. Hon kallar sig för en ”överlevare” av Sis men menar samtidigt att hon kom väldigt lindrigt undan.
– Jag var bra på att anpassa mig efter deras regler och system så jag slapp själv det värsta våldet, men jag såg många andra som blev hårt drabbade, säger Linn.
Yngsta flickorna är 10 år
Isoleringen är något som tjejerna beskriver som det värsta. På Sis kallas det för avskiljning och under 2022 togs totalt 956 beslut om det. Av dessa var 617 flickor – trots att Sis vårdar betydligt färre flickor än pojkar. Samtidigt är de flickor som vårdas på Sis unga. Under 2022 var de yngsta flickorna bara 10 år gamla och 44 procent var under 15 år.
– Vi vill visa att de inte är ensamma och att vi är många som varit med om samma sak som finns här och gärna vill vara ett stöd för dem, säger Linn.
Från att Sis var positivt inställda till samarbete i början av mejlväxlingen ändrade utredaren sig plötsligt:
”Vi har sett över din förfrågan och har gjort bedömningen att det inte är lämpligt att vi vidareförmedlar informationen. Vi på SiS har ett ansvar att skydda de barn och unga som vårdas hos oss. Vi kan därför inte förmedla kontakt med utomstående på det här sättet.”
För Linn Skånberg och de andra tjejerna är Sis agerande en besvikelse.
– Jag hade hoppats på att vi kunde göra det här ihop men jag förstår nu att Sis kanske känner sig hotade? De erfarenheter vi berättar om är ju en kraftig kritik av deras verksamhet. Av de flickor som sitter på Sis är nästan inga dömda för brott men ändå placerade i ungdomsfängelse, säger Linn.
”De hade ingen kunskap”
Stella Österling, 22, var 14 år när socialtjänsten placerade henne på Sis på grund av psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
– Men de kunde inte hjälpa mig på Sis. De hade ingen kunskap om mina diagnoser adhd och autism och det enda sättet de hanterade mina utbrott på var att kasta mig i isoleringen. Ibland var jag där nästan varje kväll, säger Stella Österling.
Hon beskriver hur flera av de sex Sis-hem hon var på använde bestraffningsmetoder för att få henne lugn.
– Jag hade inte gjort något olagligt men jag placerades i en bur, bakom galler. Jag fick ingen psykologisk behandling eller hjälp att hantera mina funktionsnedsättningar, det var bara förvaring.
Det var först när Stella blev utskriven från Sis som 18-åring som hon säger att hon fick behandling. Utöver engagemanget i Sistjejer föreläser Stella Österling i dag för förbundet Attention om sina erfarenheter för att hjälpa andra.
Jag hade inte gjort något olagligt men jag placerades i en bur, bakom galler
Hon är också med i Tim Bergling Foundations ungdomsråd.
– Jag vill berätta om mina erfarenheter för att försöka skapa förändring. Barn med NPF behöver stöd och behandling och blir inte bättre av bestraffningar.
Önskar att Sis ska lyssna
Sistjejernas upprop har nått ut stort, trots att Sis inte velat samarbeta.
– Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli sånt här engagemang. Hittills har vi fått in 130 berättelser från tjejer och många har börjat följa oss. Vi önskar att Sis skulle vilja lyssna på oss också, säger Linn Skånberg.
Helena Finér är sektionschef på Statens institutionsstyrelse (Sis) och svarar på kritiken från Sistjejer.
– Vi måste få stopp på alla sorters kränkningar och övergrepp som flera ungdomar har vittnat om och som är helt oacceptabelt, säger hon.
Varför placerar ni på Sis vissa tjejer i burar?
– Jag skulle inte säga att vi placerar några ungdomar i burar. Men vi har lokaler som inte är anpassade för modern tvångsvård och på vissa avdelningar har vi rökburar som finns kopplade till utrymmen för vård i enskildhet. Men det är inte meningen att bara vara i ett sånt utrymme.
Varför vill Sis inte samarbeta med Sistjejer?
– Vi har ett nationellt brukarråd och där finns representanter för ett antal riksförbund som företräder de brukare vi har hos oss. Vi kommer att föra in det Sistjejer pekar på i det sammanhanget. Sen tittar vi också på att ha en oberoende barnombudsman som ska företräda ungdomarna.
Är Sistjejer inte oberoende tänker ni?
– Det kan uppfattas som att Sis förmedlar kontakten och vi behöver vara oberoende och objektiva.
För andra myndigheter, som Kriminalvården, fungerar det att informera om intresseorganisationer som kan hjälpa dem. Varför vill ni inte göra samma sak?
– Det är det vi ska titta på i den här piloten med en oberoende barnombudsman, hur våra ungdomar kan få ta del av det.
