Efter månader på rymmen och i otrygga placeringar får Viktor, 17, äntligen bo hemma hos sin mamma. Han beskriver en omedelbar lättnad i kroppen, men både han och hans mamma vittnar om ett socialt system som förvärrat hans situation genom att placera honom i miljöer med droger och våld.
– Jag har nästan ingen ångest alls, jag har inte haft ont i bröstet en enda gång sedan jag kom hem, säger Viktor. Smärtorna han tidigare trodde kom från hjärtat visade sig vara panikångest, en följd av år i socialvårdens vårdnad. Tonåringen har genomlidet en rad omplaceringar mellan familjehem, jourhem och HVB-hem, blivit misshandlad, rånad och pistolhotad. Trots egen sjukdom, tidigare missbruk och avbruten skolgång har mamman Katrin varit den enda trygga punkten genom alla år.
Socialtjänsten i Gävle har nu, i slutet av förra året, beslutat om en insats inom öppenvården. Viktor får bo hemma med stöd av LVU, lag om vård av unga. En specialisthandläggare anser att han fortfarande behöver omfattande vård, men att den i dagsläget ska ske i hemmiljö. En vårdplan är upprättad med insatser från familjebehandlare och drogterapeut. För Viktor är skillnaden enorm. Hans blick är ljusare, rösten fastare och kroppsspråket lugnt, en markant kontrast till det undvikande och stressade tillståndet under hans tid på rymmen i höstas.
Placeringar gav tillgång till droger och våld
Viktors berättelse tecknar en bild av ett vårdsystem som misslyckats. Insatser som skulle hjälpa honom har, enligt hans egen redogörelse, haft motsatt effekt. Han beskriver bristande skolgång och enkelt tillgängliga droger på de boenden han placerats på. Under sju månader på ett HVB-hem rådde en hård hierarki och en ständig otrygghet.
– Ibland hade vi skitkul men för det mesta var det en jättetuff stämning med hård rangordning. Vissa av ungdomarna hade kontrollen. De som var större och starkare styrde över oss andra. Man fick hela tiden se sig om över axeln, säger han. Hans mamma Katrin minns perioden med fasa. – Han var tvingad att bo där. Meningen var att han skulle få behandling för att komma ifrån droger och stök men det var en otrygg miljö. Jag var jätteorolig, en ständig oro, hela tiden han var där.
Väntan på hjälp fortsätter hemma
Trots hemkomsten och den nya vårdplanen kvarstår stora utmaningar. Viktor säger sig ha slutat med droger, men kampen är inte över. – Men jag har fortfarande det där rökat i huvudet ibland, tänker på det. Om jag får tillbaka adhd-medicinen i rätt dos kommer det att hjälpa till att få bort de där tankarna, hjälpa mig med impulskontrollen, förklarar han. Just den medicinska behandlingen från BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, har uteblivit, något som oroar Katrin djupt.
– Soc tog Viktor. Nu är han hemma men samtidigt känns det som att tiden bara går. Han har fortfarande inte fått hjälp att få ordning på adhd-medicinen som han behöver, säger hon. Även skolfrågan är olöst. Viktor hade hoppats på att kunna börja på fordonsprogrammet till vårterminen, men det har inte blivit så. Uppgiften att ordna en skolplats eller praktik har nu lagts på Katrin, med stöd från familjebehandlaren.
För Viktor är framtiden en källa till osäkerhet som dyker upp på kvällarna. – Ibland blir det många tankar på kvällarna, mest på framtiden. Jag vet inte om jag kommer in på fordonsprogrammet. Det är ju det jag vill. Men just nu känns det lite svårt att komma vidare. Hemmet ger lugn, men vägen tillbaka till ett normalt liv är fortfarande kantad av byråkrati och väntan på den specialistvård han bedöms behöva.
