Rätten till personlig assistans varierar kraftigt mellan kommunerna trots identiska underlag, vilket skapar ett orättvist lotteri för de mest utsatta. Granskningar visar att familjer tvingas genomlida årslånga processer och mäta varje minut av sina anhörigas liv för att få rätt till stöd.
Systemet för LSS-insatser beskrivs som en vilda västern där kommunernas tolkning av lagstiftningen skiljer sig åt. Detta leder till att människor med samma behov och samma medicinska underlag får helt olika beslut om sin rätt till personlig assistans. Kärnan i problemet är att det inte handlar om tillfälliga förseningar, utan om strukturella brister som drabbar individer och deras familjer under långa perioder.
Familjer tvingas mäta varje minut
För att överhuvudtaget ha en chans att få rätt till assistans måste anhöriga dokumentera varje aktivitet i den utsattes liv. Denna process, att “klocka” en anhörig, beskrivs som nedbrytande och sorglig. Familjemedlemmar berättar att de bara får “bita ihop” för att orka med den emotionella bördan. Detta är ett direkt resultat av systemets misslyckande att utgå från individens behov, vilket i praktiken lägger ansvaret och lidandet på de närmaste.
Den stora variationen mellan kommunerna gör att insatsen en person får inte baseras på behov, utan på var personen bor. Detta postkodslotteri innebär att vissa får den hjälp de har rätt till medan andra, med exakt samma förutsättningar, nekas. Systemfelet ligger hos de ansvariga myndigheterna och kommunerna som inte lyckats skapa en enhetlig och rättvis tillämpning av LSS-lagen, vilket leder till att sårbara personer far illa.
