En vecka efter att elever på elitskolan Campus Manilla öppet skrutit om att ha röstat på det nazistiska och våldsbejakande partiet NMR, har skolans ledning fortfarande inte slutfört sin utredning av händelsen. Kritik höjs mot den tveksamma hanteringen från både judiska organisationer och experter.
Vallokalen på Campus Manillas högstadium, där kronprinsessan Estelle går i åttan, hade precis stängt. En grupp på fjorton högstadieelever lämnade lokalen under skratt och stoj. De var öppna med sitt val: de hade röstat på Nordiska motståndsrörelsens (NMR) parti, en organisation som klassats som terrorstämplad i USA och som i sitt partiprogram förespråkar avskaffandet av demokratin till förmån för en nazistisk stat. Röster som gav NMR 4,7 procent av skolans totala röster.
En hel vecka senare sitter skolchef Martin Malmberg kvar utan svar. Händelsen är inte utredd. ”Vi ingrep inte i stunden, men vi ska prata med eleverna och reda ut om de skojat eller om det på allvar är något de står för”, säger han till Dagens Nyheter. Detta frånvarande agerande i det kritiska ögonblicket och den långsamma följuppen är det som väcker starkast kritik.
”Varför går det inte ett larm?”
Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet, reagerar skarpt på skolans passivitet. ”Generellt sett när problem med antisemitism, rasism eller liknande uppstår så finns det ibland en drift eller en önskan att man tänker att ’det här är ingenting vi har problem med här’”, säger han. Han pekar på en farlig mekanism där obehagliga händelser nedtonas eller förklaras bort. ”Utifrån så verkar det som att man inte från början tar det här på allvar.”
För Verständig är frågan inte bara om eleverna skämtade eller var seriösa. Oavsett motiv måste vuxenvärlden agera. ”Barn kan göra dumma saker för att de vill ha uppmärksamhet eller för att de har dåligt omdöme, men man måste ju ha ett samtal med de här eleverna och undra var det här kommer ifrån”, säger han. Han efterlyser en tydlig pedagogisk insats som förklarar vad det innebär att sympatisera med en nazistisk ideologi. Ytterligare en central fråga väcks: ”Hur upplevs det här för barn med judisk bakgrund eller med annan minoritetsbakgrund på skolan?”
Skolans prekära balansgång
På Campus Manilla har man identifierat att majoriteten av de fjorton eleverna är fördelade på två högstadieklasser. Lärarna har inlett samtal. Enligt Martin Malmberg har eleverna inte uttryckt rasistiska åsikter utan röstade för att ”skapa någon typ av reaktion”. ”Jag tror inte att de själva har förstått vad det skulle bli för reaktion, och det blev mycket mycket större än vad de anade”, förklarar han.
Skolans ledning befinner sig i vad de beskriver som ett prekärt läge. ”För vår del så hamnar vi i ett prekärt läge att både skydda de som har gjort någonting dumt, men självklart också skydda de som tycker att det här är väldigt obehagligt”, säger Malmberg. Han betonar att samtalen kommer att fortsätta, men att man inte vill ”gå in för hårt och hänga ut individer”. Fokus ligger istället på att klargöra partiet NMRs karaktär.
”Man har rätt att rösta på vilket parti man vill. Det vi vill utreda, och behöver jobba vidare med, är värdegrundsfrågan. Att de röstar på ett parti som är direkt odemokratiskt, som till och med är terrorklassat i ett annat land”, säger Malmberg. I en jämförelse som väckt egna reaktioner tillägger han: ”För mig spelar det inte någon roll om det skulle vara NMR eller om det skulle vara Hamas på andra sidan.”
Ideologin bakom skämtet
Oavsett elevernas avsikt pekar kritikerna på att handlingen i sig är grav. Nordiska Motståndsrörelsen är inte ett vanligt politiskt parti. Enligt Expo, som granskar extremism, är NMR en våldsbejakande nynazistisk organisation. Deras politik bygger på rasism, och konspirationsteoretisk antisemitism är central i ideologin, med Adolf Hitler som explicit inspirationskälla.
Organisationen har ett uttryckligt mål: att avskaffa demokratin och införa en totalitär nazistisk stat. De vill deportera ”merparten av alla de som inte är etniska nordeuropéer eller av närbesläktade folkslag” från Norden och bekämpa vad de kallar en ”global sionistisk elit”. Att rösta på ett sådant parti, även som provokation, normaliserar och sprider dess idéer i skolans korridorer.
Debatten handlar nu om skolans ansvar. Aron Verständigs fråga ”Varför går det inte ett larm på skolan när det här sker?” väger tungt. Det är en fråga om beredskap, tydliga rutiner och pedagogisk modd att omedelbart adressera hat och extremism. Medan skolchefen försöker balansera mellan att inte stigmatisera elever och att upprätthålla en säker miljö för alla, växer kravet på ett tydligare och snabbare agerande. Föräldrar, elever med minoritetsbakgrund och samhället i stort väntar på att Campus Manilla ska visa att de tar hotet mot demokratin och mänsklig värdighet på fullaste allvar.
