Skogen i Dalarna är en konfliktfråga som hotar regeringsbildningen. Sedan 1993 års reform har oklar lagstiftning och bristfällig myndighetsutövning skapat ett system där skogsägare bestraffas för naturvård.
Skogen får centerpartister och miljöpartister att reagera, om än av olika skäl. Den svenska skogsmodellen bygger på frihet under ansvar och har dubbla mål: produktion och miljö. Den har utmanats av EU-lagstiftning och hur den genomförts i Sverige. I dag leder oklarheter kring rätten till ersättning och omfattande överklaganden till att naturvårdande åtgärder riskerar att bestraffas. Det skapar negativa incitament som är dåliga för både lönsamheten och miljön.
En skogsägare med en åttioårig tallskog utan sällsynta arter kan vara rädd för att vänta med slutavverkning. Andra väljer att skicka in avverkningsanmälningar när snön ligger meterhög i Västerdalarna. Staten har i decennier undvikit att lösa frågan om ersättning till skogsägarna.
Myndigheten som inte kan inventera
Skogsstyrelsen har inte tillräcklig kapacitet för att inventera skogen, och uppgiften har därför delegerats till ideella krafter och aktivister. En skogsägare kan inte ringa myndigheten och få en tydlig bild av vad i den egna skogen som är skyddsvärt. Det kan visa sig först senare. Problem uppstår vid generationsskiften och slutavverkningar, när flera generationers förvaltning bedöms. Då är det fel personer som misstänkliggörs.
Staten kan börja i egen skog
Det hade inte behövt vara så här. Staten äger genom Sveaskog omkring tre miljoner hektar produktiv skogsmark, vilket motsvarar cirka 14 procent av den totala arealen. Statens fastighetsverk och kommuner förvaltar ytterligare hundratusentals hektar. Om staten anser att det är viktigt att låta fler träd stå, kan den börja i sin egen skog. För privat skog med höga naturvärden finns lösningar i form av ersättning eller generösa markbytesprogram.
