En ny rapport från fackförbundet CECO avslöjar en djupgående tystnadskultur inom kriminalvården. Personalen vågar inte tala ut, vilket skapar ett klimat av osäkerhet och passivitet.
Två av tre anställda inom Sveriges kriminalvård uppger att de upplever en tystnadskultur. På ersvårdanstalten i Umeå beskriver tidigare medarbetare ett arbetsklimat präglat av rädsla för att uttrycka åsikter. Professor Lotta Delvé i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet betonar att möjligheten att yttra sig är ett grundläggande behov. När det undertrycks leder det ofta till att medarbetare slutar eller drar sig undan.
Risker och utvecklingshinder
Denna tystnad medför konkreta risker och hindrar nödvändig utveckling. Enligt Delvé krävs en aktiv rapporteringskultur för att kunna identifiera och åtgärda problem i tid. Rapporten pekar på bristande arenor för att lyfta frågor och en chefskultur som inte uppmuntrar öppenhet.
Vägen ut ur tystnaden
För att bryta mönstret krävs enligt experter tydliga åtgärder. Det handlar om att skapa säkra kanaler för rapportering, belöna kommunikation om risker och satsa på chefsutveckling. Chefer måste ges verktyg och mandat att våga ta tag i känsliga frågor för att förhindra att problem växer sig stora.
