Anhöriga till dementa boende på Bollegården i Bollebygd vittnar om systematisk vanvård där personal inte svarar på larm, kläder försvinner och språkproblem leder till farliga missförstånd.
Anna Karlsson, anhörig till en boende, beskriver en vardag där hjälpen uteblir. Hon säger att det är meningslöst att larma när man behöver gå på toaletten, eftersom det kan ta över en halvtimme innan någon kommer. “Jag hinner kissa ner mig tre gånger innan dom kommer”, konstaterar hon. Frågan om hon själv skulle vilja bo på Bollegården får ett brutalt svar: “Nej min be Gud, då kan dom hellre skjuta mig.” Hennes vittnesmål är inte unikt. Flera anhöriga samlades på en plats några hundra meter från boendet för att dela sina erfarenheter av missförhållanden.
Försvunna kläder och oförstådd personal
Problem med försvunna tvätt och kläder nämns som en återkommande frustration. Susanne Killingen uttrycker svårigheten i att prata om sin dementa pappas situation. “Det är jobbigt och jag tycker det är synd om han. Det är synd om alla. Jag vill inte vara på Bollegården”, säger hon. Kerstin Stigvreten, vars anhörige nyligen avled, pekar på ett annat grundläggande problem: bristande språkkunskaper hos delar av personalen. Hon menar att vissa är för dåliga på svenska för att kunna utföra sitt arbete, vilket skapar risk för allvarliga missförstånd. “Dom har ju svårt också att förstå vad vi säger till dom. Det kan ju bli hur fel som helst”, säger Stigvreten.
Genomlysning efter anmälningar om hårdhänthet
Bollegården har under våren inlett en genomlysning av verksamheten. Detta kommer som en direkt följd av flera läckta anmälningar om incidenter där personal ska ha varit hårdhänt och skrikit åt de boende. Förhållandena har lett till varsel om uppsägningar för inblandad personal. Trots de pågående problemen hävdar Annette Henriksson, chef för kommunens äldreomsorg, att hon själv skulle vilja bo på Bollegården i dess nuvarande skick. “Som det är nu, så absolut”, svarar hon på frågan. Samtidigt försöker hon som ansvarig chef distansera sig från de konkreta anklagelserna. Hon påpekar att situationen inte är acceptabel och att man inte accepterar sådan behandling. Henriksson hoppas att anhöriga ska märka en förändring och menar att det rör sig om enskilda individer och att verksamheten nu är på väg “åt ett annat håll”.
