Socialtjänsten saknar både befogenheter och kunskap för att säkra bevis i vårdnadstvister, vilket lämnar barn utsatta för felaktiga beslut och allvarligt lidande. En oberoende utredningsledare med polisiära befogenheter krävs för att stoppa smutskastning och öka rättssäkerheten.
I vårdnadstvister är barnet inte part, vilket innebär att bevisning enbart kan lämnas från föräldrar och socialtjänsten. Detta skapar ett lagligt utrymme för socialtjänsten att avstå från att insamla, utreda eller ens ta emot bevis. Bristen på korrekt bevisprövning kan bli livsavgörande och direkt livshotande för det berörda barnet.
Att hantera känsliga familjeförhållanden kräver lyhördhet och initiativförmåga från socialsekreterarna. Utsagor och bevis kan vara svåra för anhöriga att lämna, samtidigt som det finns incitament för parter att fara med osanning. Ändå granskas ofta utsagorna i socialtjänstens utredningar inte, utan lämnas åt en godtycklig bedömning. Det leder till felaktiga beslut långt från barnets bästa, där osanna påståenden får fritt spelutrymme.
Saknad beviskompetens ger katastrofala konsekvenser
Socialtjänsten saknar inte bara den lagliga rätten att fullt ut samla in bevis, utan också kompetensen och erfarenheten att korrekt värdera dem. Denna dubbla brist – i både utredningsförmåga och rutiner – är förödande med tanke på att socialtjänsten äger tolkningsföreträde för centrala begrepp som ”barnets bästa”. Media borde granska socialtjänstens ofta frånvarande bevisinsamling och utredningsåtgärder.
Oberoende utredare måste införas
Lösningen är en oberoende utredningsledare med uppdrag att objektivt samla in, säkra och värdera bevis. Denna roll behöver samma kompetenser och behörigheter som andra myndigheter, exempelvis polisen. På så sätt skulle rena smutskastningskampanjer kunna motverkas och oärliga vittnen skulle riskera åtal för mened. Rättssäkerheten för barnen måste höjas.
Barn drabbas hårt av dessa brister. De slits i onödan från anhöriga och vänner, får psykiska trauman och kan utsättas för brott som bortförande eller våld. I brottmål värnar samhället den misstänktes rättigheter och fri bevisföring. Systemet skyddar alltså brottslingar mer rättssäkert än oskyldiga barn – en omöjlig paradox i ett rättssamhälle.




