Ett familjehem i Ljusdal upplever att socialtjänsten har svikit dem genom bristande återkoppling och ett avvisande bemötande när de ber om avlastning. Mannen, som vi kallar Thomas, är sjukskriven på grund av den påföljande stressen.
Thomas har under flera år varit familjehem åt ett barn han är släkt med och som han beskriver som nära sitt eget. Trots att han är godkänd och har en lång erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar, har kontakten med Ljusdals socialtjänst blivit alltmer problematisk. Han beskriver en känsla av att bli ifrågasatt och illa bemött när familjen ber om det stöd de har rätt till.
Sedan i höstas har familjen bett om avlastning, som en helg i månaden, på grund av en stressig period med konflikter i hemmet. Istället för att få hjälp har ansökningarna mötts av motargument och en känsla av att de anses vara oförmögna att ta hand om barnet. Försök att nå socialtjänsten via telefon, SMS och e-post har i stort sett ignorerats. Endast två gånger har de fått svar, som då bestod av en ursäkt för den tidigare tystnaden.
Känslan av maktlöshet och besvärlighet
Thomas upplever att situationen har blivit så infekterad att han knappt orkar ha med socialtjänsten att göra. Stressen kring samarbetet har lett till sjukskrivning. Han menar att socialtjänsten inte tar deras svårigheter på allvar, utan istället ifrågasätter deras förslag på stödinsatser. Samtidigt förväntas familjen ställa upp på allt som socialtjänsten begär.
“Det är mycket skit i den där organisationen,” säger Thomas. Han beskriver ett mönster där uppgjorda planer ändras eller andra beslut tas av socialtjänsten utan deras medverkan, vilket skapar en stark känsla av maktlöshet. “Jag har ingen makt alls,” konstaterar han.
Hot om avslutat samarbete
Den obefintliga återkopplingen är den främsta kritiken. Thomas uppfattar det som ett maktutövande där familjen inte har något att säga till om. Han menar att situationen blir sämre, inte bättre, när de ber om hjälp. Diskussioner om avlastning förvandlas till en form av avvisande.
Thomas har känt sig besvärlig, särskilt när han granskat lagtexter som styrker hans rättigheter. Han påpekar att socialsekreterare enligt lag ska vara behjälpliga och kunna svara i närtid på familjehemsfrågor, något som han upplever är långt ifrån verkligheten. Under ett senaste möte ställdes han inför en direkt utfrågning om hur han själv kunde förändras för att förbättra samarbetet, med en underförstådd hotbild om att samarbetet kunde avslutas. Thomas ställde då samma fråga tillbaka till socialtjänsten.
Ett nytt möte är planerat för att avhandla dessa frågor. Thomas drömscenario är enkelt: att socialtjänsten börjar lyssna och tar till sig att något är fel i deras interna beslutsprocess. Han misstänker att överbelastning ligger bakom, men att familjer som är insatta och påstridiga blir sedda som problem istället för som parter som behöver stöd.
