Som läkare trodde jag jag förstod systemet. Som patient upptäckte jag att det som inte står i sjukintyget inte finns för Försäkringskassan. En överföring av ansvar är inte klar bara för att någon skrivit vem som ska ta över. Den är klar när någon faktiskt har tagit över.
Jag trodde jag förstod sjukskrivning, rehabilitering och arbetsförmåga. Sedan hamnade jag på andra sidan skrivbordet. Min egen sjukdom syns inte. Jag kan gå till sjukhuset, prata medicin och under en begränsad stund låta som vanligt. Men ingen ser att jag efter några timmars aktivitet ibland inte klarar ett vanligt samtal. Att ljud och frågor blir för mycket. Att min sambo får bära nästan hela vardagen hemma.
Det har fått mig att tänka annorlunda. Förmågan att klara något en gång är inte arbetsförmåga. Kan du göra om det två timmar senare? Nästa dag? Fem dagar i veckan? Vad måste du välja bort för att orka? Vi borde oftare fråga: Vad händer när du kommer hem?
Marken försvann under fötterna
Specialistvården beslutade att min fortsatta sjukskrivning skulle skötas av vårdcentralen. På vårdcentralen kunde jag inte få läkartid på en månad. Mitt tillstånd var oförändrat, men det enda som hade ändrats var vem som ansågs ansvara för nästa intyg. Plötsligt riskerade jag att stå utan intyg och utan sjukpenning. Känslan var av bottenlös ensamhet, utsatthet och rädsla. Systemet krävde administrativ förmåga när jag hade den som minst. Som läkare kallar jag det överföring av sjukskrivningsansvar. Som patient kändes det som om marken försvann under fötterna.
Det som inte står finns inte
Försäkringskassans handläggare hade mina underlag. Där beskrevs hjärntrötthet efter hjärninfarkter, nedsatt uthållighet och koncentrationssvårigheter. Men det stod inte att fysisk aktivitet kunde utlösa eller förvärra symtomen. Därför fick jag höra att jag i teorin skulle kunna arbeta som trädgårdsmästare. Inte för att det är något fel med det yrket, utan för att min faktiska funktionsförmåga var densamma och den skriftliga versionen var ofullständig. För systemet är det den skriftliga versionen som gäller. Det som inte står i intyget finns i praktiken inte.
Jag började tänka på mina egna intyg. Hur många gånger har jag skrivit ’patienten blir trött’? Vad betyder det? Efter tio minuter eller fyra timmar? Måste patienten lägga sig? Hur lång återhämtning krävs? Den som ska bedöma arbetsförmågan på Försäkringskassan har kanske aldrig träffat patienten. Hen har texten, och det är allt.
En översättning av verkligheten
Jag hade gärna sluppit lära mig detta på det här sättet, men det har gjort mig till en annan läkare. Nu kommer jag att fråga vad en aktivitet kostar, vad patienten måste välja bort och om hon kan göra om samma sak i morgon. Jag kommer att skriva intyg annorlunda och tänka en extra gång innan jag lämnar över ansvaret. Ett läkarintyg är inte bara ett medicinskt dokument. Det är en översättning av en människas verklighet till någon som aldrig har träffat henne. När jag nästa gång skriver ett intyg vet jag att jag inte bara fyller i en ruta. Jag beskriver en människas möjlighet att få vara sjuk tillräckligt länge för att kunna bli frisk.
