Trots att en kammarrätt har hävt en omstridd umgängesbegränsning, och domen vunnit laga kraft, vägrar socialtjänsten i Umeå att låta föräldrarna träffa alla sina barn. Detta trots upprepade förfrågningar från de berörda vårdnadshavarna, som nu känner sig maktlösa inför myndighetsfromhet.
I februari detta år omhändertogs tre syskon med stöd av LVU. Individ- och familjenämnden i Umeå beslutade då omedelbart att hemlighålla barnens vistelseort och att kraftigt begränsa föräldrarnas umgänge med dem. Pappan överklagade beslutet, men nämnden stod fast vid sin bedömning. De menade att det fanns en hög risk för att föräldrarna, särskilt pappan, skulle söka upp barnen på jourhemmet om de fick veta var de fanns. Som skäl för umgängesbegränsningen angavs att pappan under utredningen agerat i affekt och upplevts som hotfull mot personal, samt att barnen uttryckt att de utsatts för våld. Socialsekreteraren fruktade att föräldrarna skulle påverka barnen att ta tillbaka dessa uppgifter.
Förvaltningsrätten höll med nämnden, vilket ledde till att pappan överklagade vidare till Kammarrätten. Den 7 juli kom kammarrättens dom: beslutet om umgängesbegränsningen hävdes. Domen är tydlig. Rätten konstaterar att beslutet innehåller så allvarliga formella brister att det inte kan gälla. Det framgår exempelvis inte på vilket sätt umgänget ska begränsas, eller under hur lång tid. Även om rätten anser att det kan finnas skäl för vissa begränsningar, uppfyller inte motiveringarna de höga krav på tydlighet och precision som måste ställas i tvångsvårdsärenden. Däremot höll kammarrätten med om att barnens vistelseort fick förbli hemlig.
Myndigheten ignorerar rättens beslut
Nämnden hade tre veckor på sig att överklaga kammarrättens beslut till Högsta förvaltningsdomstolen. Det gjordes inte. Domen har därmed vunnit laga kraft. Ändå har socialtjänsten, enligt föräldrarna, inte anpassat sig till det nya rättsläget. Snart en månad efter domen fortsätter föräldrarna att nekas full kontakt med sina barn. ”De är allvarligt att de inte följer domen. Jag har hört av mig flera gånger till socialtjänsten för att få kontakt med barnen. De går fortfarande inte med på att jag ska få tala med det äldsta barnen eftersom hen kan avslöja sin vistelseort, och de videosamtal de erbjuder med de yngre barnen är på tider då jag arbetar”, säger pappan till VK.
Viviann Dannelöv Nilsson, verksamhetschef för myndighetsutövning i Umeå, vill inte kommentera det enskilda fallet. På en generell fråga om att följa domar som vunnit laga kraft svarar hon: ”Kammarrättens beslut kan överklagas men i det här fallet är det inte gjort, och då måste ni följa beslutet.” När hon påpekas att det just är det socialtjänsten inte verkar göra, säger hon: ”Jo så är det, men det kan finnas skäl som jag inte känner till.” På frågan om varför man då inte överklagat om sådana skäl finns, avslår hon återigen att kommentera med hänvisning till att det rör sig om ett enskilt fall.
Ett system som sviker
Situationen belyser en djupgående problematik där en myndighet tycks placera sig över rättsordningen. För föräldrarna, som redan befinner sig i en svår och emotionellt påfrestande situation, skapar detta ytterligare en känsla av maktlöshet och orättvisa. De har vunnit en juridisk seger, men den är tom så länge den inte verkställs i praktiken. Umgängesbegränsningar är inga triviala åtgärder; de utgör ett ingrepp i familjeliv och barns rätt till kontakt med sina föräldrar som kräver en solid juridisk grund. När en högre domstol slår fast att den grunden saknas, förväntas myndigheten omedelbart rätta sig efter domen. Att detta inte sker väcker frågor om myndighetens agerande och respekt för rättssäkerheten för de familjer som hamnar i dess vård.
