Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att motverka desinformation om socialtjänsten. Men bakom detta initiativ döljs en verklighet av allvarliga brister, rättsosäkerhet och barn som far illa – en verklighet som staten konsekvent väljer att blunda för.
I ett pressmeddelande den 8 juli 2022 betonade regeringen behovet av att nå ut med information för att stoppa ryktesspridning, med motiveringen att rykten kan få människor att avstå från att söka hjälp. Samtidigt som socialtjänsten hyllas för att göra ”mycket gott”, har en lång rad myndigheter och experter slagit larm om systemiska och djupt allvarliga fel. Kritiken handlar inte om desinformation, utan om dokumenterade missförhållanden där barns liv och välbefinnande sätts på spel.
Regeringens fokus på att tysta kritik genom informationsspridning till vissa grupper är ett direkt angrepp på den demokratiska debatten. Det för tankarna till auktoritära regimer där obekväma röster kvävs. I verkligheten är det de kritiska rösterna – föräldrar, socialsekreterare, jurister och granskande myndigheter – som bär fram den obekväma sanningen om ett system som sviker sina mest utsatta.
Myndigheternas entydiga varningssignaler
Statens inspektion för vård och omsorg (Ivo) har i sina rapporter pekat på katastrofala brister. I granskningar av socialtjänstens barn- och ungdomsvård har Ivo funnit brister i över 60 procent av ärendena. Myndigheten har varnat för att utredningar är rättsosäkra, vilket direkt riskerar barns hälsa och liv. Även Justitieombudsmannen (JO) kritiserar årligen socialnämnder för bristfälliga utredningar och felaktiga beslut, särskilt gällande umgängesregleringar.
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) konstaterar i en rapport att det saknas evidensbaserade och relevanta bedömningsmetoder för att utvärdera samspelet mellan förälder och barn inom den svenska socialtjänsten. Sammantaget bildar rapporterna från Ivo, JO och SBU en entydig och oerhört alarmerande bild: grunden för beslut om tvångsomhändertaganden är ofta undermålig och olaglig. Att regeringen och socialminister Lena Hallengren (S) ignorerar dessa fakta är ett grovt försummande av ansvaret för samhällets barn.
Barnets röst tystas – ett system i kris
Enligt både socialtjänstlagen och barnkonventionen ska barns vilja klarläggas och beaktas. I praktiken sker detta ofta inte. Fall som uppmärksammats i media visar hur socialtjänsten helt bortser från barns önskemål, särskilt när barnen saknar föräldrar eller familjehem som kan föra deras talan. Mörkertalet är stort, och systemet lämnar dessa barn utan skydd.
För föräldrar som hamnar i konflikt med socialtjänsten blir situationen omöjlig. Att motsätta sig ett LVU-beslut eller överklaga det till domstol tolkas ofta som brist på insikt och samarbetsovilja. Trots att Ivo varnar för rättsosäkra underlag, går domstolarna på socialtjänstens linje i 97–98 procent av alla LVU-mål. Domen blir således inte bättre än de felaktiga underlagen, vilket skapar en cirkel av orättvisa där föräldrars rättigheter och barns bästa sätts åt sidan.
Kaos i familjehemsvården – barn far illa
Bristerna sträcker sig långt in i familjehemsvården. Barn omplaceras mellan familjehem gång på gång utan att dessa ”sammanbrott” leder till någon oberoende granskning. Det finns familjehem som uppenbarligen inte borde ha vårdnad om barn. Ett skräckexempel är fallet med den 15-åriga Donia, som avled av lunginflammation i ett familjehem efter att ha förvägrats nödvändig sjukhusvård. Hennes död är en direkt följd av ett system som misslyckas med att skydda de barn det är till för att vårda.
Föräldrar vars barn har omhändertagits lämnas ofta i ett informationsvakuum. De får sällan tydliga krav eller en konkret plan för vad som krävs för att få tillbaka vårdnaden, trots att lagen kräver en sådan vårdplan. Detta lämnar familjer i en plågsam ovisshet och försvårar varje möjlighet till återförening.
Regeringens svar på denna systemkris är inte att lyssna på larmen, granska missförhållandena eller ställa krav på reform. Istället väljer man att kalla dokumenterad kritik för ”desinformation” och vill tysta de grupper som vågar protestera. Den riktiga desinformationen kommer från ett etablissemang som förnekar de välkända och djupt allvarliga bristerna. För att återfå tillit krävs inte propaganda, utan ett öppet och ärligt samtal med alla berörda parter – inklusive de föräldrar, barn och professioner som bär på kunskapen om systemets verkliga tillstånd.
