När ett barn omhändertas av samhället övertar kommunen ett föräldraansvar. Men en granskning visar att detta ansvar ofta försummas, med allvarliga konsekvenser för barnens säkerhet och välbefinnande.
Debatten om vanvård och övergrepp på Sveriges SIS-boenden har återigen blåst upp. Medan fokus ofta riktas mot myndigheten SIS och ansvariga ministrar, pekar nu sju kommunalråd från Miljöpartiet på en annan, lika viktig aktör: kommunerna själva. Enligt lag är det kommunen som blir vårdnadshavare för ett barn som omhändertas enligt LVU. Det är kommunens plikt att se till barnets bästa och säkerställa dess välmående under placeringstiden. Trots detta visar rapporter och vittnesmål på ett systematiskt sviktande ansvarstagande.
För att uppfylla detta föräldraansvar krävs att socialsekreterare eller andra ansvariga bygger en trygg och kontinuerlig relation med det placerade barnet. Det innebär regelbundna besök på boendet och möjlighet för barnet att tala fritt, utan personal från boendet närvarande. Syftet är att tidigt upptäcka och agera vid tecken på vanvård eller övergrepp. I praktiken är detta långt ifrån verkligheten i många kommuner.
Ett försummat föräldraansvar
Ingen förälder skulle acceptera att bara besöka sitt eget barn en gång var tredje månad, vara oåtkomlig på kvällar och helger, eller avstå från att anmäla om barnet berättat om övergrepp. Ändå är det precis så många kommuner agerar mot de barn de har det juridiska ansvaret för. Rapporten ”Vem ska tro på mig? – En granskning av sexuella övergrepp på de statliga ungdomshemmen” från Childhood och Barnrättsbyrån belyser de grova bristerna. Den visar på fem inrapporteringar av övergrepp varje månad och att vanvård förekommit på alla utom ett av de granskade boendena.
Miljöpartiet har under våren ställt frågor till ansvariga politiker i sju kommuner om rapportens innehåll. Svaren är talande. Endast en av de sju kommunerna hade kännedom om att något av deras placerade barn utsatts för våld eller sexuella övergrepp. Ingen av kommunerna har rutiner för att aktivt fråga barnen om våldsutsatthet under sina kontakter – en grundläggande metod för att upptäcka problem. Flera kommuner menade dessutom att det inte fanns anledning att träffa barnen utan boendets personal närvarande, vilket direkt motverkar möjligheten till öppna och ärliga samtal.
Systemet bygger på tur
Den nuvarande situationen innebär att ett barns skydd under placering i hög grad blir en fråga om tur. Får barnet en engagerad och närvarande socialsekreterare? Har kommunen tillräckliga resurser och tydliga rutiner? Bristerna i det kommunala ansvaret är delvis en följd av socialsekreterarnas överbelastning och ohållbara arbetsvillkor. Men även med detta i åtanke måste fokus förbli på barnens behov och rättigheter. De har rätt till skydd, oavsett vilken kommun som har ansvaret.
För att åtgärda situationen krävs konkreta åtgärder. Kommuner behöver införa system med kommunala barnombudsmän som oberoende kan granska placeringar. Jourtelefoner som är tillgängliga dygnet runt, möjlighet till oanmälda besök på institutionerna, och tydliga rutiner för hur man agerar när ett barn berättar om övergrepp är nödvändiga grundpelare. Att aktivt och regelbundet fråga barnen om deras upplevelser och säkerhet måste bli en självklar del av det kommunala uppföljningsarbetet.
Utan ett förändrat och aktivt ansvarstagande från kommunernas sida kommer barnen att fortsätta vara sårbara. Frågan är enkel: om inte kommunerna tar sitt föräldraansvar på allvar, vem ska då skydda de barn som samhället har i sin vård?
