Kati Mäntyläs son med autism och adhd fasthölls upprepade gånger av personal på Tosterö resursskola. Pojken mådde dåligt och fick inga betyg. Samtidigt anmäldes familjen till socialtjänsten flera gånger. Rektorn hävdar att fasthållningar inte är rutin och att orosanmälningar görs för barnets bästa.
Efter tidigare rapportering om en 13-årig pojke som inte klarar av att gå på Tosterö resursskola har fler föräldrar berättat om sina erfarenheter. Kati Mäntyläs son började på skolan 2019. Pojken har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, en förutsättning för platsen. I skolsituationer kunde han triggas och bete sig utåtagerande, något som enligt mamman aldrig hände utanför skolan.
Personal på skolan har vid flera tillfällen hållit fast pojken, enligt dokumentation och pojkens egna berättelser. Fasthållningar är något han har traumatiska erfarenheter av sedan tidigare. I lågstadiet dömdes kommunen att betala 25 000 kronor i skadestånd till honom efter grova fysiska ingripanden. Tosterö resursskolas riktlinjer föreskriver lågaffektivt bemötande för att undvika eskalering, en metod som explicit avråder från fysisk kontakt.
Expert: “Fasthållningar kan vara livsfarliga”
Psykologen Bo Hejlskov Elvén, som arbetat länge med lågaffektivt bemötande, är tydlig. Metoden utvecklades just för att slippa fasthållningar. “Du kan inte använda fasthållningar och sedan hävda att du jobbar lågaffektivt. Fasthållningar kan vara livsfarliga,” säger han. Han avfärdar att det någonsin skulle vara nödvändigt och hänvisar till historiska skador inom specialverksamheter. Psykologförbundet har också riktat skarp kritik mot metoden.
Rektor Vivianne Lötvik skriver i ett mejlsvar att hon inte kan kommentera enskilda elever pga sekretess. Hon försäkrar att fasthållning inte är en rutin. “Den enda anledningen till att vi skulle kunna behöva välja att hålla i en elev är om den riskerar att skada sig själv eller andra,” skriver hon. Pojken minns flera incidenter. “En gång försökte de dra ner mig på marken utan att lyckas, så de plockade upp mig och vände på mig i luften tills de kunde få ner mig.”
Kati Mäntylä ser fasthållningarna som tecken på kunskapsbrist. När hon tagit upp det har personalen svarat att de “inte kommer att hålla fast honom om han sköter sig” och att de är utbildade i att göra det på ett säkert sätt. Personalen hävdar i sin tur att ingripandena skett när pojken agerat våldsamt mot andra elever. Mamman bestrider detta och beskriver sin son som empatisk och vänskaplig, med ett starkt önskemål om kamratkontakt.
Orosanmälningar och frånvaron av betyg
I skolans dokumentation beskrivs pojken som problemet. Kati berättar om starka reaktioner när de läst texterna tillsammans. Pojken har förnekat att han betett sig som beskrivet. Trots att mamman tidigt märkte att sonen mådde dåligt och knappt ville gå ut, möttes hennes försök att få hjälp av skolledning och kommun av motstånd. Istället fick hon veta att socialtjänsten skulle utreda familjen.
Ett hembesök ledde till att den första utredningen lades ner, men under åren kom ytterligare två orosanmälningar från skolan. Ingen ledde till utredning. I en anklagas familjen för att inte ta pojkens mående på allvar. I en annan står att skolan är orolig för att hemmet anpassat sig så mycket att det “omöjliggör för honom att fungera i skolan och så småningom i samhället.” Kati kämpade i åratal för att få fram att sonens mående orsakades av skolpersonalens agerande.
Pojkens skolgång resulterade inte heller i kunskapsutveckling. När de första betygen kom var de tomma, bara med streck, trots noll frånvaro. Streck får enligt blanketten endast sättas vid omfattande frånvaro. Kati kände att sonen behandlades som problemet, trots att han blivit kränkt sedan årskurs ett. “Det känns som att vi har blivit motarbetade från flera håll och kanter, och aldrig blivit trodda på.”
Ett erkännande och en ny början
I oktober 2021 ägde ett slutligt SIP-möte rum. Där gav dåvarande verksamhetschefen från kommunen ett erkännande: de hade misslyckats med pojkens skolgång. Detta öppnade dörren för en plats på en annan skola utanför kommunen. Idag går pojken på en skola för barn med funktionsnedsättningar där han trivs. Han får anpassad undervisning, har fått vänner och, inte minst, godkända betyg.
“När jag började där så tänkte jag att det är väl knappast så att jag kommer få några betyg,” säger pojken. “För mig var det en stor framgång för jag trodde aldrig att jag skulle få betyg. Men det fick jag!” På frågan om vad den nya skolan gör bättre svarar han enkelt: “De bryr sig.” Rektor Vivianne Lötvik skriver att utvecklingsarbetet på Tosterö resursskola intensifierats under hennes tid, med samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten för att bättre möta elevers behov. “Vi arbetar kontinuerligt för en anpassad och trygg miljö. Vår enda önskan är att det ska fungera för alla elever,” skriver hon.
