Åsa Jonsson slutade gå till skolan i unga tonåren. Vardagen präglades av svår ångest och ett skolsystem som förvärrade situationen med hot om tvång. Idag vill hon vara en röst för de osynliga barnen.
Redan i mellanstadiet började Åsa Jonsson må allt sämre. Det var i årskurs sex och sju som läget blev ohållbart. Att försöka klä på sig med en ångest som rev kroppen och fick henne att kollapsa blev omöjligt. Hon beskriver sig som väldigt blyg med svårigheter för det sociala. Redovisningar inför klassen upplevdes som den värsta tortyren.
Bemötandet från skolan förvärrade situationen ytterligare. Istället för stöd möttes hon av hot om tvångsåtgärder vid ett tidigt möte med skolkuratorn. “Då får jag till mig att jag har skolplikt och går jag inte dit hämtar de mig, gömmer jag mig släpar de mig. Det var otroligt traumatiskt och ett skräckfyllt möte”, säger Åsa. Hon bar dessutom på en konstant, överväldigande rädsla för att något skulle hända hennes mamma, en separationsångest som satte en otroligt tung börda på hennes axlar.
Vändpunkt efter rätt stöd
Vändningen kom först när Åsa träffade en psykolog som såg hennes verkliga behov. Hon fick tillåtelse att vila hemma, vilket blev startskottet för en återhämtning. “Det gjorde att jag verkligen kunde andas igen. Jag är jättetacksam för att jag redan då fick lära mig att vila, för det är då man tar sats”, berättar hon. Hemmet var en trygg plats där hon fick vara sig själv, något hennes föräldrar skapade trots påtryckningar utifrån.
Uppmaning till politiker och vuxna
Idag föreläser Åsa Jonsson om psykisk ohälsa och har skrivit en bok om sin uppväxt. Hon har en tydlig uppmaning till makthavare: att säkerställa att lärare får tillräckliga resurser för att kunna se varje enskild elev och anpassa undervisningen därefter. “Att man inte kan ha de här enorma klasserna och att man vågar våga se bortom läroplanen som faktiskt finns”, säger hon.
Åsa vill att fler vuxna ska våga se och lyssna på barn som mår dåligt. Hon betonar att hemmet måste vara den tryggaste platsen och att föräldrar inte ska låta sig berövas den rollen, oavsett råd från skola eller socialtjänst. Hon ser sig själv som ett levande bevis på att en tuff period inte behöver definiera ens framtid. Genom sitt arbete strävar hon efter att ge en röst till de barn och unga som går igenom liknande upplevelser som hon gjorde.
