I 14 år levde Josefin, 35, med en man som misshandlade henne och hennes barn. Nu sitter han i fängelse för att ha anstiftat mordbrand på deras hem. Hon räknar oroligt ner dagarna tills han släpps. ”Då kommer jag behöva stänga in ungarna igen”, säger hon.
En behaglig värme slår emot oss när Josefin öppnar dörren. Lägenheten känns nystädad, och det doftar gott från doftljusen. ”Fast i dag har jag inte ens dammsugit”, säger hon med ett skratt. Hon tycker om att städa. Det är ett sätt att hålla ordning på tankarna. ”Det har varit väldigt mycket så sedan allt hände. Jag kan inte stå i duschen länge för då kommer tankarna. Så jag håller igång med att städa.”
Alla möbler i lägenheten är nya. Kontrasten mot den gamla, brandhärjade bostaden är stor. På bilderna i polisens förundersökning syns ett sotigt köksbord, där ljusa runda avtryck efter bordstabletter är det enda som avslöjar att bordet en gång var vitt. I den utbrända hallen skymtas några skor och en kattbur, och i barnens rum står sotiga sängar.
”Det var inte kul att berätta för barnen”
På väggen i den nya lägenheten hänger en bild på katten Lisa. Hon hittades död av räddningstjänstens rökdykare en midsommardag 2025. ”Det var inte kul. Framför allt inte att berätta för barnen”, säger Josefin med tårade ögon. ”Hon ville gärna inte gosa. Hon ville bli klappad ibland. Och när jag hade handlat så kunde hon kontrollera vad jag handlat för saker.”
Lisa var ensam hemma när en smällare kastades in genom brevinkastet och startade branden som totalförstörde lägenheten. Senare skulle det visa sig att Josefins före detta man, pappan till två av hennes barn, hade gett en yngre man i uppdrag att utföra dådet. Ett par dagar tidigare hade samma unge man detonerat smällare i Josefins trapphus, också på uppdrag av ex-maken.
Kontroll och våld kom successivt
Josefin hade nyligen skilt sig från mannen efter 14 år tillsammans. I början hade han flera fina sidor som hon föll för. ”Han var jättesnäll, gullig och snygg. Men sedan började man ju märka svartsjuka och sånt. Det kom lite successivt”, berättar hon. Enligt Josefin blev han snabbt kontrollerande. Han ville veta allt om hennes tidigare relationer, tyckte inte om att hon hade killkompisar och hade ett drogmissbruk.
”De första fem åren var det väldigt mycket upp och ner. Det var bråk, diskussioner och tjafs konstant.” Han blev några gånger våldsam mot henne. ”Men han grinade ju och sa förlåt och att han aldrig mer skulle göra så här.” Vanligare var de verbala angreppen. Enligt Josefin kallade han henne dagligen för saker som hora, hund och andra fula ord. ”När man får höra nedklankande ord så ofta blir det som att man stänger av när han pratar.”
De gjorde slut flera gånger, men hittade tillbaka till varandra. Under några år blev allt lugnare. De fick sitt andra barn ihop och gifte sig. ”Han var precis som vilken människa som helst. Inget kontrollbehov och visade ingen tendens till någonting.” Men under 2024 och 2025 eskalerade mannens beteende igen. Våldet började även drabba parets äldsta dotter och Josefins dotter från en tidigare relation. Mannen dömdes senare för misshandel mot både Josefin och de två äldsta döttrarna.
Barnens orosanmälningar blev vägen ut
Trots det höll Josefin länge allt för sig själv. Hon var rädd. ”Jag har ju alltid vetat innerst inne att det här är jävligt fel. Men samtidigt är man så jävla blind att man går på den här skiten varenda gång och faller tillbaka. När jag har fått chansen att kunna prata med polisen, så har jag ju sagt att det är ingenting.” Först när barnen berättade om situationen i skolan gjordes flera orosanmälningar. ”Jag är evigt tacksam att ungarna gjorde det. Hade det inte varit för dem så skulle jag väl för fan ha varit i den här relationen fortfarande”, säger Josefin medan ögonen tåras.
Sista gången mannen misshandlade Josefin var i juni 2025. Han slog henne i ansiktet, sparkade henne på benen, tryckte upp henne mot en vägg och skallade henne i pannan. Barnen såg alltihop – och skolan fick veta. ”Jag hade inget annat i tankarna då än att hur fan ska jag lösa det här utan att han ska få reda på det?” Josefin berättar att det var en rörig period, med ständiga möten med socialtjänsten. Hon sökte också stöd hos kommunen för personer som utsatts för våld i nära relation. ”Mitt enda fokus var på att få ut honom.”
Till slut gick mannen med på att flytta – till en grannlägenhet med utsikt över hennes uteplats. Några veckor senare brann Josefins lägenhet. Det skulle också visa sig att mannen hade haft med sig deras då åttaåriga dotter när dådet utfördes. ”Lillan var hans ögonsten. Han ska fan veta hur mycket han har skadat henne.”
”Jag känner mig lika delaktig”
Josefin berättar att alla tre barnen har påverkats mycket av allt som hänt. Hennes fokus har legat på dem. Först nu har hon själv sökt hjälp för att bearbeta det. Det svåraste att hantera är skulden, säger hon. ”Jag har ju sett hur han har behandlat barnen, och jag har inte vågat göra någonting. Det har fan ätit upp mig totalt. Att jag tillåtit det som mamma. Ibland känner jag mig lika delaktig som han i det han gjort mot barnen.”
Ex-maken dömdes till tre års fängelse för anstiftan till mordbrand samt flera fall av bland annat misshandel och barnfridsbrott. Åklagaren hade yrkat på ett dubbelt så långt straff. Josefin tycker att domen var för mild. ”Jag litar inte på rättssystemet. Det är rent ut sagt för jävligt, tre år.” Hon är starkt kritisk till att åklagaren inte överklagade domen. ”Han själv yrkade ju faktiskt på sex år. Jag vet inte vad han håller på med. Alltså, jag är förbannad”, utbrister hon.
”Antingen låter han mig vara eller så dödar han mig”
I slutet av juni 2027 släpps ex-maken från fängelset. Josefins oro växer när hon räknar ner dagarna. ”Just nu är jag trygg. Men jag vet ju också att den dagen kommer komma där jag måste börja stänga in ungarna igen.” Hon har kontakt med polisens avdelning för brottsoffer- och personsäkerhetsarbete. Ett alternativ kan vara skyddad identitet, men det vill hon inte. ”Då lär vi ju bort. Och dit vill jag verkligen inte komma för barnens skull. Då är vi ju på ruta ett. De förlorar sina kompisar, vi får byta nummer, ingen får veta var vi är.”
I stället hoppas hon på ett utvidgat kontaktförbud, vilket skulle innebära att mannen inte får vistas i Hedemora kommun. Förra veckan fick hon tingsrättens beslut om ensam vårdnad om barnen. Enligt tingsrättens dom medgav mannen Josefins yrkande. Men det väcker också stor rädsla. ”Antingen kommer han att låta mig vara eller så kommer han att döda mig. Han har själv sagt det, att den som tar lillan ifrån honom kommer inte att leva längre.”
Trots det väljer Josefin att berätta sin historia. ”Jag har varit tyst i alla år. Jag kommer aldrig någonsin i mitt liv vara tyst igen.” Hon hoppas att hennes berättelse kan hjälpa andra kvinnor att ta sig ur destruktiva relationer innan det är för sent. ”Får man en smäll – gå därifrån. Slår en man en kvinna en gång, så kommer han att fortsätta göra det. Då ska man lämna, och klarar man inte det själv hoppas jag att det finns vänner som kan hjälpa.”
Hon fortsätter: ”Det är så jävla tufft att sitta inne med allting. Jag önskar inte någon ett liv med en sån här man. Jag önskar att jag fan kunde rädda alla ifrån sånt här.” Ex-maken har sökts via brev, men har inte återkommit med någon kommentar. Hans advokat har avböjt en intervju.
