När Tilde Arvefred sökte vård för magsmärtor fick hon diagnosen IBS, så kallad stressmage. Men besvären förvärrades, och vid ett sjukhusbesök visade det sig att hon hade magsäckscancer. Efter operation och behandlingar har cancern nu återvänt och spridit sig.
I villan i Tvärred serverar Tilde Arvefred kaffe och kakor. Själv äter hon inget. Sedan hon fick beskedet om magsäckscancer för två år sedan har noggrann kosthållning blivit vardag för den 37-åriga tvåbarnsmamman. Efter operation och cellgiftsbehandling kom ett nytt, tungt bakslag i somras. Cancern hade återvänt och börjat sprida sig. Syftet med den pågående behandlingen är inte längre att bota, utan att bromsa.
– Det var tungt. Riktigt tungt. Direkt efter beskedet funderade jag på om jag skulle planera för min begravning, säger Tilde.
Diagnosen: stressmage
Sommaren 2024 var Tilde stressad. Hon sörjde sin mamma, som nyligen avlidit i cancer. Jobbet som koordinator krävde mycket, och som ensamstående mamma var det sällan lugnt. När magsmärtorna kom trodde hon först på magkatarr. När hon sökte vård vid Hälsobrunnen i Ulricehamn fick hon diagnosen IBS, eller stressmage. Hon fick rådet att vara noga med kosten, försöka ta det lugnt och använda bulkmedel.
Men koständringarna hjälpte inte. När hösten kom blev hon sämre, med kräkningar och utmattning. Vid ett återbesök på vårdcentralen var beskedet detsamma. – Man vill ju lita på det som ens läkare säger. Och man vill inte tro att det är något allvarligt, säger hon.
Akut inskrivning och cancerbesked
I början av oktober blev det akut. Tilde vaknade med en känsla av att något var allvarligt fel. Hennes exman hämtade barnen och kom tillbaka. Hon märkte hur kroppen stängde ner, fick en konstig känsla i benen och svimmade sedan i kramp. När hon ringde 112 bedömdes det inte som akut, och hennes exman körde henne till SÄS.
Provtagningen på sjukhuset visade höga halter av vita blodkroppar. Magen tömdes via en slang genom näsan. Cancer uteslöts till en början på grund av hennes unga ålder, 35 år. Men efter sex veckor av provtagningar och uppföljningar fick hon ändå beskedet: magsäckscancer, en ovanlig cancer bland unga.
– Det låter kanske jättekonstigt, men efter all den osäkerhet jag levt med och så dåligt som jag hade mått, så blev jag faktiskt glad över att få en diagnos, säger Tilde.
Vreden över läkarmissen
Hon blev först arg över hur vårdcentralen hade hanterat fallet. – De såg inte förbi min stress, utan lät det vara vägledande i bedömningen istället för att brett söka en orsak. Senare ringde en läkare från Hälsobrunnen upp henne och bad om ursäkt. – Det uppskattade jag, det gav mig möjlighet att berätta om min upplevelse. Det var viktigt för mig.
Hon fick först cellgifter för att minska tumören. I februari 2025 opererades hon på Sahlgrenska, där magsäcken togs bort och ersattes med en säck av tunntarmen. – Efter fem månader med dropp, fick jag börja äta. Det var en förmåga jag fick träna upp. Men det var fantastiskt, säger hon. – Ibland kunde jag vara så sugen på mat att jag tog något att tugga på för att sedan spotta ut. Bara för att få känna smaken.
Återfall och ny kamp
När cellgiftsbehandlingen avslutades i april förra året kom ett nytt bakslag. Vid en kontroll upptäcktes en svullnad vid operationssåret, och det fanns misstanke om en tumör på ena äggstocken. – Det var ett tungt besked. Två tumörer, efter vad jag redan hade gått igenom. Jag frågade mig om jag skulle planera för min begravning.
Men det visade sig vara ett ärr och en cysta, inte cancer. Tilde kunde börja jobba igen och beskrev en konstig känsla av att vara friskförklarad – ”som en psykisk baksmälla”.
I våras upptäcktes dock extra vätska i bukhålan vid ett återbesök på SÄS. Magsmärtorna hade återkommit, och röntgen bekräftade det fruktade: cancer i tjocktarmen. Det var inte en ny, botbar cancer, utan en spridning av den tidigare sjukdomen.
Tilde har undvikit att fråga läkarna om prognosen. Cancern är extremt ovanlig bland unga, vilket innebär att det saknas underlag för en bedömning. – Förutsättningarna för mig hänger på hur behandlingen fungerar. Vilket man alltså inte vet, så det är en osäkerhet. Och jag vill inte fråga hur länge jag har kvar. Jag vill fortsätta hoppas.
Att leva med osäkerheten
Tilde har varit öppen med sin sjukdom inför sina barn, Joar (9) och Liv (11). – Det är klart att man inte berättar alla detaljer. Men barn kan ta ganska mycket. Och det är bättre att de får möjlighet att fråga och få svar på vad det är som händer.
Hon har inte fått någon förklaring till varför hon drabbats. Det finns inget genetiskt samband och ingen koppling till moderns cancer. – Så svaret jag får är att det handlar om otur. Jag har försökt göra rätt och följa de råd som finns för att undvika cancer… Det har varit en tung lärdom, att jag fick cancer ändå. Sjukdomen bryr sig inte om att man gör rätt.
Hennes hopp är att få se sina barn växa upp. – Jag har insett att jag knappast blir 80 år gammal. Men jag känner mig inte färdig med livet. Så jag hoppas att få se mina barn växa upp. Jag hoppas få vara med då de tar studenten.
Insikter och uppmaning
Sjukdomen har gett nya perspektiv. – Vikten av att ta vara på och uppskatta de relationer man har. Att ta vara på allt det som vi annars tar för givet. En annan insikt är hur skört livet är. Ett ”ekorrhjul” där man stressar med jobb och familj och alla måsten. Plötsligt kan ekorrhjulet sluta snurra.
Hon uppmanar andra att stå på sig i kontakten med vården vid symtom. – Min uppmaning är – ligg på och se till att få en undersökning. Som i mitt fall, unga kvinnor ska inte avfärdas med att det handlar om IBS. Bröstcancer är något som får mycket uppmärksamhet, men det finns även annan cancer som kan drabba yngre.
Tilde har också märkt hur omgivningens reaktioner förändrats när prognosen blev sämre. – När prognosen inte längre är god, då är det flera av dem som tystnat. Som att de redan har gett upp. En omtanke, bara ett litet meddelande, kan göra mycket i min situation.
Trots allt är tacksamheten stor. – Jag är tacksam över att jag lever. Tacksam för mina barn. För att jag periodvis har kunnat gå till jobbet och leva som vanligt. Tacksam över att kunna äta mat. Och jag är tacksam över att jag fått bli kär igen, att jag fått den möjligheten trots läget.
