En insändare från en person som vuxit upp på en ö i Värmdös skärgård tar upp sociala problem och tystnadskultur. Författaren, som nu är socionom, beskriver en idyllisk barndom med en mörk baksida, där psykisk ohälsa, missbruk och våld förblev osynliga.
Jag är uppvuxen på en ö i Värmdös skärgård. På många sätt var ön en idyllisk plats att växa upp på, men redan som barn förstod jag att allt inte stod rätt till. Min socionomutbildning har senare gett mig nya perspektiv och en djupare förståelse för de sociala missförhållanden som fanns på ön. Under min uppväxt var ön ett levande lokalsamhälle med flera generationer, butiker, näringsliv och ett aktivt föreningsliv. Det fanns barnfamiljer, förskola och grundskola. Jag känner en stark tillhörighet till platsen.
Men idyllen hade en annan sida. Ön var geografiskt isolerad och myndigheterna var begränsat närvarande. Sociala strukturer gjorde att etablerade invånare hade stort inflytande. Den som kom utifrån eller inte passade in kunde möta starkt motstånd och tvingas lämna ön. I vuxen ålder har jag förstått att flera av oss växte upp i hem präglade av psykisk ohälsa, ekonomisk utsatthet, missbruk och våld.
Nära relationer försvårade ingripanden
I ett litet samhälle där alla känner alla bidrog nära relationer, lojaliteter och rädsla för att lägga sig i till att problemen förblev osynliga. Barn riskerade att växa upp under svåra förhållanden utan hjälp. Ansvaret för att uppmärksamma utsatta barn var gemensamt, och Värmdö kommun hade det yttersta ansvaret. Skolan hade en särskilt viktig roll genom lärarnas dagliga kontakt med barnen och deras anmälningsskyldighet, men de nära relationerna kunde försvåra agerandet.
När orosanmälningar väl gjordes innebar avståndet till socialtjänsten på fastlandet praktiska utmaningar för stödinsatserna. Den begränsade närvaron av andra samhällsaktörer ökade risken för att utsatta barn inte upptäcktes. När vuxna inte agerar riskerar barns utsatthet att få långvariga konsekvenser i vuxenlivet.
Normaliserat risktagande och tystnad
Tystnadskulturen präglade vardagen. Det tillverkades sprit, och minderåriga drack alkohol tillsammans med vuxna på fester. Det var närmast normaliserat att köra hem onykter från fester, ibland med hela familjen på flaket. När polisen närmade sig varnade människor varandra. Även mobbning och allvarliga konflikter kunde pågå utan att någon ingrep. Det bidrog till att tystnadskulturen hölls vid liv och att både barn och vuxna lämnades ensamma.
Konsekvenserna märks fortfarande och sträcker sig över generationer. Flera av dem som växte upp då kämpar fortfarande med social och ekonomisk utsatthet. En del lever inte längre. Även i nästa generation finns barn som växer upp under svåra förhållanden. Genom mitt arbete i socialtjänsten har jag förstått hur avgörande det är med ett socialt skyddsnät och stöd. När jag ser tillbaka väcks frågor om samhällets ansvar och om vad som hade kunnat göras annorlunda.
Jag har inget svar på hur man bryter en tystnadskultur, men jag vet hur viktigt det är att barns utsatthet uppmärksammas och att vuxna vågar agera. Ön avfolkas alltmer i dag, samtidigt som politiker talar om en levande skärgård. Barnfamiljer flyttar och den äldre generationen minskar. Det blir svårare att hålla lokalsamhället levande. Om vi vill att barnfamiljer ska bo kvar och att nya generationer ska växa upp i skärgården måste vi våga prata om människornas levnadsvillkor.
