Avloppssystemen vid svenska sjukhus är en grogrund för antibiotikaresistenta bakterier, visar ny forskning. Miljön där gynnar de farliga varianterna som sedan kan spridas ut i naturen.
När forskare undersökte avloppsvatten vid tio svenska sjukhus, däribland Karolinska och Södersjukhuset i Stockholm samt Sahlgrenska och Östra sjukhuset i Göteborg, såg de ett tydligt mönster. Miljön i rören gynnade bakterier som är resistenta mot antibiotika. Problemet är ett stort samhällshot eftersom vanliga infektioner snabbt kan bli livshotande om läkemedlen inte fungerar.
Antibiotika i urinen skapar en perfekt miljö
Det som gör sjukhusavloppen särskilt problematiska är de stora mängder antibiotika som hamnar där. Det kommer framför allt från patienter som kissar ut läkemedlen de behandlats med. Halterna blir så höga att de resistenta bakterievarianterna frodas medan de icke-resistenta dör. “Studiens viktigaste upptäckt är att sjukhusens avloppssystem erbjuder en närmast perfekt miljö för utveckling av nya former av resistenta bakterier”, säger Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi vid Göteborgs universitet.
Spridning vid kraftigt regn
Bakterierna i avloppet riskerar sedan att spridas. “Särskilt när systemen blir överbelastade vid kraftiga regn”, förklarar Larsson. “Då släpps ofta orenat avloppsvatten ut i åar och sjöar och kan till slut nå oss.” Forskarna identifierade två typer av antibiotika som var särskilt viktiga i sammanhanget: kinoloner (däribland ciprofloxacin, som används mot urinvägsinfektioner) och betalaktamer.
Larsson betonar att alla som behöver antibiotika måste få det, men att kunskapen om vilka läkemedel som driver resistensen är avgörande. “Det kan hjälpa oss att utveckla strategier och lösningar för att minska problemet”, säger han. Till möjliga åtgärder hör att välja antibiotika som bryts ner snabbare i kroppen eller att utveckla smarta reningssystem. Forskningsgruppen arbetar redan med en riktad metod för att göra ciprofloxacin otillgängligt för bakterierna i avloppsvattnet. Studien har publicerats i tidskriften Nature Communications.
