Efter en arbetsskada i hemtjänsten lever 27-åriga Cornelia Johansson med ständig smärta. Trots ett 50-tal vårdkontakter har hon ännu inte fått någon klar diagnos eller smärtlindring som hjälper.
Västeråsbon Cornelia Johansson, 27, lever med ständig smärta. Hon har svårt att sova om nätterna och behöver hjälp av anhöriga med vanliga vardagssysslor som att dammsuga, handla mat och tvätta. Hon har också svårt att koncentrera sig på grund av sömnbristen och kan inte ägna sig åt sina intressen. – Mitt liv har förändrats totalt. Jag känner mig verkligen hjälplös. Det har hänt flera gånger att jag bara har lagt mig på golvet och gråtit i timmar för att jag har så pass ont, berättar hon.
Smärtan sitter i hennes vänstra axel och går ner i armen, som är hennes dominanta arm. – Utöver smärtan är det en psykisk påfrestning att känna att man inte klarar saker som tidigare var självklara. Allt började för lite drygt åtta månader sedan när hon jobbade inom hemtjänsten i Katrineholm. Där används elcyklar för att ta sig mellan brukare, precis som i Västerås kommun. I februari var det fortfarande lite is kvar på marken och när hon var på väg uppför en backe hackade elcykeln. – Jag började åka bakåt och välte.
Från akut till vårdcentral utan lindring
När hon ramlade tog hon emot sig med armen och knät. Smärtan blev dock inte intensiv förrän på kvällen. – Dagen efter åkte jag till akuten och då hade jag väldigt ont i armen. De sa att jag skulle åka hem och ta Alvedon och Ipren. Under helgen blev det värre, och hon åkte till akuten igen och fick muskelavslappnande. Det blev inte bättre, och efter kontakt med 1177 åkte hon till akuten igen. – De röntgade axeln och såg ingenting och sa att de inte kunde göra mer.
Smärtan gick inte över och Cornelia sökte sig till vårdcentralen. Sedan dess har hon fått flera olika bedömningar, bland annat misstanke om en avsliten sena i axeln och frusen axel. En magnetröntgen (MR) i april visade att utrymmet i axeln är trångt, att en slemsäck är inflammerad och att det finns tecken på att en sena i axeln kommer i kläm. Hon har provat fysioterapi, receptbelagda smärtstillande läkemedel och en kortisonspruta, men smärtan kvarstår och hennes rörlighet har försämrats kraftigt. Hittills har hon träffat över 50 vårdanställda i Katrineholm, Eskilstuna, Köping och Västerås.
Journalsystem som sviker
I juni flyttade hon till Västerås. När hon besökte vårdcentralen för första gången i september träffade hon en läkare som inte kände till hennes tillstånd och inte hade tillgång till hennes journal, trots att Cornelia godkänt att journaler kan läsas via NPÖ, nationell patientöversikt. – Min sjukskrivning behövde förnyas men då säger läkaren: ”Det finns inget underlag till att sjukskriva dig”, eftersom han inte läst min journal. Hon loggade in på 1177 och visade läkaren sin journal och tidigare läkarintyg. Hon blev sjukskriven, men fick ingen hjälp med smärtan utan hänvisades till Alvedon och Ipren igen.
– Jag har även fått oxynorm som är en beroendeframkallande opioid. Det hjälpte inte heller. Jag vill inte ta en massa smärtstillande som inte hjälper, speciellt inte opioider. Efter att ha tjatat hos vårdcentralen fick hon till sist en remiss till ortopeden. Där var bedömningen att det inte var något fel på henne. – De hade inte heller läst min journal. Jag berättade vad som tidigare setts på magnetröntgen. Då sa de att jag fick prata med läkaren som satt den diagnosen.
Under de här månaderna har hon upplevt att hon inte tas på allvar eftersom smärtan inte syns. – Det är påfrestande att känna att man inte blir trodd, utan jag blir avvisad. Hon är djupt kritisk till att journalsystemen inte fungerar mellan regioner. – Det är egentligen det värsta. Redan i mars hade jag berättat för min läkare att jag skulle flytta till Västerås och jag flyttade hit i juni. Det ska ju skickas per automatik när jag väl har flyttat. Jag har haft tre olika vårdpersonal som har sagt att de inte har tillgång till den och sedan satt diagnoser utifrån sina bedömningar efter fem minuter.
Tänker på de mest utsatta
Cornelia är tacksam över att ha människor omkring sig som hjälper henne i vardagen och i kontakten med vården. Hon tänker på dem som inte har det stödet. – Specifikt äldre människor som kanske har dold smärta som inte syns och därför inte blir tagna på allvar. Många av dem kanske dessutom saknar någon som kan stå upp för dem och hjälpa dem att föra sin talan eller se till att de får den vård de behöver. Det är jättehemskt att tänka på. Jag är också utsatt, men de är betydligt mer utsatta. Det gör ont i mig att bara tänka på det. VLT har tagit del av Cornelias journaler, dokumentation om hennes arbetsskada och ett yttrande till Patientnämnden. För närvarande väntar hon på att få komma till smärtkliniken.
