Tony Norman i Umeå har varit arbetslös i sex år trots lång erfarenhet. En dövkonsulent vittnar om en förändrad, mer negativ inställning bland arbetsgivare, där döva allt oftare ses som en säkerhetsrisk. Kommunens politiker erkänner brister, medan föreningsrepresentanter kräver handling, inte ord.
– Hade jag varit döv och bosatt i Norrland hade jag inte bott kvar. Tyvärr, säger Karin Johansson, dövkonsulent på Arbetsförmedlingen med hela Norrland som arbetsfält. I Umeå är Tony Norman ännu utan jobb efter sex år. Tony Norman har lång erfarenhet av att jobba som personlig assistent. Han blev uppsagd när hans brukare gick bort. Då hade han jobbat med denne i 22 år. Kommunen sa det inte fanns andra tjänster. Det skulle bli bättre efter pandemin, fick han höra. Nu har sex år passerat och han har ännu inget jobb.
– Jag hade en kollega som då jobbat bara i tre månader som fick ett nytt jobb, säger han. Är kollegan hörande? – Ja, säger Tony. Under Karin Johanssons elva år på Arbetsförmedlingen har hon sett en tydlig attitydförändring. – I början var det mer positivt. Arbetsgivarna var mer nyfikna. Idag ser man mer: ”det går inte”.
Ses som en säkerhetsrisk
Trots att Karin Johansson informerar och berättar om att det finns lösningar så ses döva idag allt oftare som en säkerhetsrisk. Det är för farligt, menar man. – Det är något jag ser alltmer av idag, tyvärr. På frågan om Tony kan tänka sig flytta för ett jobb svarar han: – Jag har familj här. Det finns jobb här som behöver teckenspråkig personal. Kommunen förlorar dövkompetens om jag flyttar för ett annat jobb. Jag vill stanna kvar och visa vad jag kan och kämpa på. Men jag börjar få nog.
Kommunen erkänner brister
Tomas Wennström (S), ordförande i Umeå kommuns funktionshinderråd, konstaterar att kommunen kan bättra. – Jag tror det har funnits en rädsla för att anställa och tänkt att det är besvärligt – och det är det vi måste ändra på. Vi har krav på oss att följa diskrimineringslagen och vi behöver börja se det som en extra kompetens. Men vi är inte bra på det idag, det erkänner jag. Hanna Lundin Jernberg (L), vice ordförande i individ- och familjenämnden, vill se mer handling från Umeå kommun: – Det är tragiskt, döva ska både kunna bo och leva i hela Sverige, och jag tycker Umeå kommun ska vara en förebild.
Kräver konkret förändring
Carola Jatko, ordförande för Umeå Teckenspråksförening, konstaterar att Tony inte är ensam om att stå utan jobb i kommunen. En del av dem är utbildad personal. Hon vill se handling, inte bara fina ord från kommunen. De har kontaktat kommunen, försökt sträcka fram handen och samarbeta – hittills utan resultat. – Döva ska ha lika möjligheter och rätt till ett arbetsliv. Det finns tydligt behov av dövkompetens i förskola, gymnasiet, omsorg och så vidare i kommunen, men kommunen tar inte tillvara den kompetens vi har men de kör över oss. Det måste bli en konkret förändring i handling, annars är inkludering bara ett ord.
