En familj med två småbarn har tvingats leva i ett trångt hotellrum i tre veckor efter att deras hem evakuerats på grund av asbest. Kommunikationen med bostadsbolaget Lulebo beskrivs som bristfällig och inflyttningsdatum har skjutits fram flera gånger, medan familjen själva fått lägga ut tusentals kronor på mat.
Gustav Brännare och Sabrina Medin har med sina två döttrar på sex månader och två och ett halvt år bott på hotell sedan Lulebo upptäckte det hälsofarliga ämnet i fastigheten på Bergnäset i Luleå. Vardagen i ett rum beskrivs som katastrofal. Det är trångt, blir fort stökigt och det är svårt att få ihop en vanlig tillvaro. Föräldrarna har fått stressutslag av osäkerheten.
– Alltså jag skulle ju säga att det är katastrof egentligen, säger Sabrina Medin. Här inne i badrummet så har vi ju diskmedel. Nappflaskan används dagligen så den måste ju som diskas. Man sover dåligt. Jag vill bara hem till min säng. Det tror jag barnen också vill.
Bristande kommunikation och egenkostnader
Paret har fått lägga ut tusentals kronor på mat under uppehållet. Kommunikationen med bostadsbolaget Lulebo beskrivs som direkt bristfällig. Gustav Brännare säger att han sitter nästan hela arbetsveckorna och försöker få tag i bolaget för att höra vilka lösningar som finns, men utan att få någon bra respons. Inflyttningsdatumet till deras lägenhet har skjutits fram vid flera tillfällen, vilket ökar osäkerheten.
Totalt handlar det om tre fastigheter där asbest påvisats och 36 hushåll som har evakuerats. Enligt Johan Bäcklin, vd på Lulebo, är det svårt att sätta en exakt tidsplan för saneringen, även om boende i en annan fastighet har kunnat börja flytta tillbaka. Lulebo påstår sig inte kunna kommentera enskilda fall.
Bolaget försvarar sig
Johan Bäcklin menar att bostadsbolaget haft en jour hela sommaren för att svara på frågor, samt haft hyresmöten, mejl- och sms-konversationer. – Jag har full respekt för att man kan uppleva att kommunikation eller information är bristfällig. Men jag vill uppmana de som har frågor att kontakta vår kundcenterpersonal. Vi ska naturligtvis också tänka över om vi kan bli bättre eller ha tätare dialoger. Mer kontinuerlig information, säger Bäcklin.
För familjen på hotellrummet kvarstår den praktiska och ekonomiska bördan samt den psykiska påfrestningen. Situationen är särskilt påfrestande för de två små barnen, som tvingats leva under onormala förhållanden i flera veckor utan ett tydligt slutdatum för deras hemsituation.
