Jane Holmström Björkman, tidigare ordförande i arbets- och välfärdsnämnden i Markaryds kommun, riktar nu skarp kritik mot hur fallet med den 80-årige Börje har hanterats. Hon menar att kommunen inte varit tillräckligt snabb och pekar på en tystnadskultur.
Fallet Börje, som Smålänningen rapporterat om i serien “Kampen för ett dräglig liv”, har väckt starka reaktioner. Jane Holmström Björkman, som fram till april i år ledde den nämnd som ansvarar för äldreomsorgen i Markaryd, har berörts av rapporteringen. Hon säger att många tankar och frågor väcktes kring hur situationen kunnat uppstå.
Holmström Björkman har en lång bakgrund inom vård och omsorg, både som specialistsjuksköterska inom psykiatri och som politiker för Kristdemokraterna. Hon beskriver Börjes situation som unik och komplex. “Jag har aldrig sett något liknande på ett särskilt boende”, säger hon.
Lagkrockar skapade problem
Enligt Jane Holmström Björkman ligger en del av problemet i hur olika lagar krockar i fallet. I ett särskilt boende jämställs boendet med en hyreslägenhet, vilket innebär att hyreslagen gäller och den boende har rätt att bestämma vem som får komma in. Samtidigt ska socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och arbetsmiljölagen tillämpas. Insatserna ska utgå från socialtjänstlagens mål om “en skälig levnadsnivå”, något Holmström Björkman menar absolut inte uppfylls i Börjes fall.
Efter att en personalmedlem stuckit sig på en diabetesspruta hos Börje inledde facket ett skyddsstopp enligt arbetsmiljölagen den 28 september. Holmström Björkman anser att kommunen misslyckats med att balansera de olika lagkraven. “Här har skyddsstoppet tagit över och de övriga lagmålen uppfylls inte”, säger hon.
“Borde varit tidigare på bollen”
På frågan om hur kommunen hanterat situationen är hon tydlig: “De borde ha varit tidigare på bollen efter skyddsstoppet. Jag tror inte de sett konsekvenserna, trots att personalen har larmat.” Hon hade velat se att verksamheten samlat alla berörda parter – personal, chefer, fack och Arbetsmiljöverket – för att reda ut konsekvenserna och hur de olika lagarna spelar in. Hon påpekar samtidigt att detta inte är en snabblösning.
Hon reagerar också på att Smålänningens frågor till verksamheten och politikerna fått få och svävande svar. Med bakgrund av att hon själv arbetat för och varit politiskt aktiv i Markaryds kommun säger hon: “Jag uppfattar att där finns en tystnadskultur. Man pratar ogärna om det som inte är bra.”
Hon vill dock inte kalla kommunen handlingsförlamad, eftersom hon inte känner till allt som gjorts. “Men jag kan se att vi måste prata med varandra och hitta hur vi kan agera bättre för den enskilde”, konstaterar hon.
Föreslår samarbetskontrakt
Utifrån sin egen erfarenhet lyfter Holmström Björkman fram en arbetsmetod som bygger på trygghet och tillit mellan personal och patient. Hon beskriver hur man kunde skriva ett “kontrakt” för samarbetet. “Det här gäller i samarbetet mellan oss”, var utgångspunkten. Enligt henne vann man på detta eftersom patienten kände att deras åsikt räknades. “Det blev inte vi och dom, utan vi”, säger hon.
