När fosterhemspappan Göthe Ohlsson dog 1992 hittade Röda korset en plastpåse med 1,5 miljoner kronor i ett kassaskåp på hans båt. Pengarna var rester från de miljonbelopp organisationen kanaliserat till hans verksamhet. Nu kräver tidigare fosterhemspojkar, som utsatts för sexuella övergrepp, skadestånd och en hjälpfond.
Göthe Ohlsson framställde sig själv som en idealist, helt ointresserad av materiella värden. ”Jag får ut lika mycket som Wallenberg”, sade han en gång i SVT:s Aktuellt. ”Han får ut det ekonomiska. Och jag får ut det känslomässigt sett”. Verkligheten visade sig vara en annan. Efter hans död upptäcktes en privat förmögenhet ombord på minröjaren Sturkö i Hammarbyhamnen, där han bodde med fosterpojkar. I ett kassaskåp låg en plastpåse proppfull med tusenkronorssedlar – totalt 1,495 miljoner kronor.
Var pengarna kom ifrån är oklart. Röda korset, som via sin intresseförening ”Röda korset-My” kanaliserade nära sex miljoner kronor till Ohlssons verksamhet under ett drygt decennium, har ingen förklaring. ”Det låter som väldigt mycket pengar för den relativt lilla verksamhet som Göthe Ohlsson drev. Kan de ha kommit någon annanstans ifrån?” säger organisationens nuvarande stabschef, Katarina Tiväng. En extern rapport har kartlagt de omfattande pengaflödena från stat, kommuner och privata givare.
Ett förstört eftermäle och en utebliven fond
Ohlssons rykte som en framgångsrik ungdomsledare kollapsade förra våren när DN avslöjade att han förgrep sig på sina fosterhemspojkar och var dömd för ”otukt” mot minderåriga. Röda korset, som finansierat hans verksamhet och till och med publicerat en positiv levnadsteckning och betalat för hans begravning, står nu inför ett moraliskt ansvar. ”Det finns en sammanblandning mellan föreningens ekonomi och Göthe Ohlssons privatekonomi vilket förstås framstår som jättekonstigt”, konstaterar Tiväng.
Efter Ohlssons död delades pengarna från kassaskåpet mellan hans efterlevande och intresseföreningen. Inom föreningen diskuterades idén om att använda medlen till en fond för att hjälpa de tidigare fosterhemspojkarna, många av vilka lider av långvariga alkohol- och narkotikaproblem. Fondidéen förverkligades dock aldrig. Istället delades merparten av pengarna ut till andra barn- och ungdomsorganisationer.
Offren kräver mer än en ursäkt
I september bjöd Röda korset in några av de män som vittnat om övergreppen. Mötet med Morgan Hult, Leif Tillgren och Mikael, som alla vistades på Ohlssons fosterhem Eolshäll, var starkt känsloladdat. ”Jag tycker vi är förtjänta av upprättelse”, säger Morgan Hult. ”Den där miljonen i kassaskåpet skulle ju ha blivit en fond för ungdomar som bott på Hälle. Pengarna kan gå till de 400 personer som hamnade i Göthes våld.”
Katarina Tiväng säger sig ha blivit starkt berörd och förstår tanken med en fond. Men offren vill ha konkreta handlingar och ekonomisk kompensation, inte bara ord. ”Det känns ’lite blekt’”, säger Mikael, ”att kompenseras med en kopp kaffe och en muntlig ursäkt när hjälporganisationen ’sponsrat en av Sveriges värsta pedofiler’ som förmörkat 40 år av ens liv.” Leif Tillgren instämmer och beskriver en djup känsla av svek. ”Göthe har kostat mig så jävla mycket. Och Röda korsets emblem fanns överallt på Eolshäll. Personligen mår jag illa när jag ser Röda korsets symbol.”
Röda korset erkänner ett moraliskt ansvar, men pekar samtidigt på att andra aktörer, som Stockholm stad med flera kommuner, bar det formella tillsynsansvaret. Frågan om skadestånd och en eventuell fond är fortfarande oavgjord. Organisationen har inget rutinmässigt förfarande för att starta fonder och måste, enligt Tiväng, fördjupa sig i hur det praktiskt skulle kunna gå till. För de män som överlevde Ohlssons våld är väntan på upprättelse outhärdlig.
