En ny bok avslöjar de sektliknande metoderna och övergreppen inom den omstridda Hasselarörelsen, som länge hade samhällets stöd.
I debutboken ’Jag är visst någonting’ skildrar Ida Ali-Lindqvist sin tid som tonåring i Hasselarörelsen under 1990-talet. Hon placerades där av socialtjänsten och möttes av en värld präglad av kamratuppfostran, pennalism och sexuella övergrepp under en despotisk ledare. Berättelsen, som bygger på författarens egna upplevelser, lyckas fånga den märkliga, sektliknande stämningen på behandlingshemmet.
Boken är uppbyggd av korta scener skrivna i en sparsam prosa. Det närstående perspektivet gör det samtidigt svårt att få en helhetsbild av det stora persongalleriet och de strukturer som möjliggjorde missförhållandena. Hasselarörelsen, som under decennier betraktades som en legitim behandlingsform, har nu gått i konkurs eller förlorat sina tillstånd.
Ett vittnesmål som sätter samhället till svars
Ali-Lindqvists skildring är ett svårglömt vittnesmål som väcker frågor om hur sådana övergrepp kunde fortgå under lång tid. Trots att boken inte är ett journalistiskt gräv som avslöjar den underliggande politiken eller tidsandan, är det det enskilda offrets berättelse som sätter sig i minnet. Historien om Hassela framstår som en mörk period där ungdomar utsattes för systematisk kontroll och förtryck på en plats som liknade en sekt.
