När allt annat misslyckas för barn med svåra problem är HVB-hem den sista utvägen. Trots det saknas lagstadgade utbildningskrav för den personal som ska hantera samhällets mest utsatta unga. En granskning visar att hälften av personalen saknar eftergymnasial utbildning, i en bransch där vinstintressen ofta går före kvalitet.
Att flytta ett barn från sin familj är ett av de mest ingripande ingrepp samhället kan göra. Ändå vilar ansvaret för dessa barns rehabilitering och vård ofta på axlarna av personal utan specifika formella kompetenskrav. På Hem för Vård och Boende (HVB) placeras barn och unga med komplexa problem, från missbruk och kriminalitet till svåra hemförhållanden. Trots den krävande uppgiften finns inga nationella krav på vilken utbildning personalen måste ha, ingen statistik förs över deras kompetens, och kvaliteten på vården kan skilja sig dramatiskt mellan olika hem.
David Pålsson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet, betonar vikten av kvalificerad personal i en vårdform som i sig bär på risker. ”Institutionsvård är en vårdform som i sig kan vara problematisk och förknippad med risker. Personalen har en helt central roll för att behandlingen ska hålla god kvalitet. Det handlar både om deras formella kompetens och personliga egenskaper,” säger han. Samhället kräver socionomexamen av de socialsekreterare som beslutar om placeringarna, men på själva hemmen är kraven betydligt lägre.
En marknad utan tydliga regler
HVB-hem drivs i huvudsak av privata aktörer på en upphandlad marknad. För att starta ett hem krävs godkännande från Inspektionen för vård och omsorg (IVO), men det finns inga centrala krav vare sig på personalens utbildning, bemanningstäthet eller vilken behandlingsmetod som ska användas. Det är upp till varje enskilt hem att bestämma. ”HVB har utvecklats till en spretig marknad, med en mängd verksamheter med olika målgrupper, metoder och yrkesgrupper. Verksamheterna har en stor frihet att besluta om vårdens utförande,” konstaterar Pålsson.
En undersökning från Stockholms universitet visar att hälften av personalen på HVB-hem saknar eftergymnasial utbildning. Bland den andra hälften är det vanligt med utbildningar till ”behandlingspedagog”, en tvåårig utbildning utan centralt fastställt innehåll. Fredrik Hjulström, socialpolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, pekar på att cirka 80 procent av kostnaderna på ett HVB-hem är personalkostnader. I en vinstdrivande bransch blir utbildningsnivån en lätt måltavla för besparingar. ”Det är en bransch där det är jättesvårt att låsa fast kvalitetsmått inför en upphandling,” säger Hjulström.
Okunskap riskerar att eskalera våld
Bristen på garanterad kompetens har direkta konsekvenser för både barnens behandling och säkerheten på hemmen. ”Har man ingen eller låg utbildning är det svårt att göra båda de här sakerna,” säger Hjulström och avser både att tillämpa en specifik behandlingsmodell och att sätta den i ett större sammanhang. Han varnar för att okunskap kan leda till eskalerande situationer. ”Om du inte har kunskap i hur du ska bemöta utåtagerande och aggressiva ungdomar är risken stor att du eskalerar problematiken. Det kan i sin tur leda till våldsamma situationer.”
Problemet förstärks av att det är svårt för kommunerna, som köper platserna, att utvärdera om vården faktiskt hjälper. ”Kopplingen mellan resultat och vad man gör är rätt knepig,” säger Hjulström. Det saknas en gemensam struktur och tydliga riktlinjer, vilket gör att vårdkvaliteten blir en lotteri för de placerade barnen. I avsaknad av statistik och standarder är det omöjligt för samhället att garantera att dessa sårbara unga får den högkvalitativa, säkra vård de har rätt till efter ett av livets största ingrepp.
