Sis-hemmen är fulla, HVB-hemmen vägrar och familjehemmen är rädda. En ökande skara kriminellt belastade barn och unga har ingenstans att ta vägen, trots att socialtjänsterna identifierar fler och fler som behöver omedelbar placering bakom låsta dörrar. Situationen beskrivs som katastrofal i kölvattnet av den pågående våldsvågen.
– De här barnen behöver komma bakom låsta dörrar för att skydda sig själva och samhället, säger Åsa Furén-Thulin, sektionschef för socialtjänst på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). I takt med att våldet sköljer över landet hamnar allt fler unga på socialtjänstens radar. Lina Blombergsson, avdelningschef i Stockholms stad, konstaterar att man ser en tydlig ökning av barn som inte är redo att lämna det kriminella livet. – Det handlar inte om att vilja eller inte. Då går vi in i alla fall, och vi har en ökning av placeringar av barn på grund av det här, säger hon.
Problemet är att placeringarna i praktiken ofta är omöjliga att genomföra. Den mest akuta åtgärden, att låsa in ungdomarna på statliga SiS-hem, är blockerad av en ständig platsbrist. Enligt SiS egna siffror står det varje vecka mellan 30 och 60 barn i kö. – Det står nästan hela tiden mellan 50 och 60 barn i kö till SiS. De här ungdomarna har stora problem, och kan vara farliga både för allmänheten och sig själva, säger Furén-Thulin. Bristen har pågått länge och förvärrats, delvis på grund av svårigheter att rekrytera kompetent personal till de små och personaltätta grupper som krävs.
HVB-hemmen tvingas säga nej
Nästa alternativ, HVB-hem, visar sig i många fall lika ogenomförbart. Antalet HVB-hem i Sverige har minskat dramatiskt, från över 2 800 efter flyktingvågen 2015 till bara 698 i dag. De hem som finns känner sig ofta oförmögna att hantera denna målgrupp. – Det är jättesvårt att få in dem även på HVB-hem. HVB-hemmen känner att de inte kan skydda barnen, de får inte ta datorerna från dem och får inte titta om det finns vapen eller droger på rummet, förklarar Åsa Furén-Thulin. Eftersom HVB-hem bygger på frivillighet och inte får använda lås eller tvång, kan ungdomarna enkelt rymma.
– De kan bara gå ut genom dörren och sticka. Framför allt är det ett hårt tryck på de här ungdomarna genom alla digitala kanaler. Det sker tragiskt nog en rekrytering gentemot HVB-hemmen för att de får ha digitala verktyg kvar, säger Furén-Thulin. Lina Blombergsson vittnar om att ungdomarna helt enkelt flyr från dessa hem, vilket skapar en enorm frustration både inom socialtjänsten och på hemmen själva. – Det skapar också mycket frustration på HVB-hemmen. De är inte rustade för att ha de här målgrupperna, och har inte förutsättningarna att hantera dem.
Familjehemmen vågar inte
I teorin skulle familjehem med behandling kunna vara det bästa alternativet för en del av ungdomarna, men det förutsätter en lugnare situation och ett eget engagemang från den unga. I de akuta fallen, där hotbilden är hög och våldet potentiellt dödligt, är det inte ett realistiskt alternativ. – När det rör sig om dödligt våld med de här höga hotbilderna, så är det ingen familj som vågar ha dem, och det är heller inte lämpligt. Då måste vi först ha dem inlåsta, säger Blombergsson. Den bristande möjligheten till familjeplacering blir därmed ytterligare ett stopp i ett system som redan är överbelastat.
Åsa Furén-Thulin sammanfattar situationen som katastrofal, särskilt i kombination med den rådande våldsvågen. Hon pekar på flera akuta behov: fler SiS-platser, förbättrade utslussningssystem och att HVB-hem måste få använda vissa begränsningsåtgärder, som att temporärt ta mobiler och datorer ifrån ungdomarna. Inom kort planeras ett möte mellan SKR, storstäderna och SiS i hopp om att hitta lösningar, kanske genom att storstäderna kan stötta med lokaler. Men optimismen är begränsad. – Jag är inte jättepositiv, det är ett väldigt svårt problem att lösa, konstaterar Furén-Thulin.
