Kvinnojouren Maggan i Karlskoga väntar ännu på Kammarrättens besked i överklagandet om tillstånd att fortsätta driva det skyddade boendet. Nio månader efter att tillståndet nekades i februari råder fortfarande ovisshet, trots att jouren nu har backat från det omstridda alkoholförbudet.
Cecilia Heikkinen, jourens ordförande, säger att kvinnojouren bara möts av tystnad och inte får veta något. Ekonomin är ansträngd. På grund av ovissheten minskar intäkterna samtidigt som utgifterna ökar. Heikkinen uppger att vissa kommuner väljer bort jouren på grund av den osäkra tillståndssituationen. Det slår mycket hårt mot verksamheten, och hon vet inte om den kommer att klara sig ekonomiskt.
Beslutet att släppa på alkoholförbudet
Under året tog jouren ett svårt beslut och lättade på alkoholförbudet. Förbudet var den officiella grunden till att boendet nekades tillstånd. Heikkinen säger att jouren har kommit fram till att den helt enkelt måste rädda verksamheten nu. Hon menar att frågan troligen kommer att avgöras i Högsta domstolen, eftersom fler skyddade boenden bedriver verksamhet på liknande sätt. Regeln har nu ändrats till en rekommendation om att inte dricka.
Heikkinen säger att förändringen i praktiken inte gör någon större skillnad, eftersom de boende ändå inte vill dricka. Kvinnojouren har meddelat Kammarrätten om ändringen, men något svar har ännu inte kommit. Heikkinen har förståelse för att sådant tar tid, men anser att väntan inte kan pågå hur länge som helst. Under väntetiden har verksamheten tillstånd med stöd av övergångsbestämmelserna.
Ekonomiska följder och omorganisation
Bristen på placeringar från kommuner runt om i Sverige har tvingat jouren till en omorganisation. Omorganisationen har inneburit ganska omfattande förändringar och färre anställda, säger Heikkinen. Kontakten med Karlskoga kommun, jourens hemkommun, har fungerat väl. Kvinnojouren har fått berätta om situationen för kommunpolitikerna och fått hjälp med hyran.
Jouren behöver mer och väntar därför på besked, säger Heikkinen. Samtidigt upplever jouren ett gott stöd, och Heikkinen säger att alla vill att kvinnojouren ska finnas kvar. Hon berättar att jouren var beredd på en process, men inte på att den skulle ta så här lång tid i Kammarrätten. Heikkinen avslutar med att säga att långa processer bara blir kostsamma för hela samhället, trots att det egentligen handlar om en icke-fråga.
