När William var 16 år började han spela dataspel. Nu är han 29, arbetslös, lever på bidrag och sover bort dagarna efter nätter framför datorn. Hans mamma Malin har slagit larm om sonens beroende i åratal, men känner nu att allt är kört. Trots att William är vuxen fortsätter hon att kämpa – för att varna andra och i ett sista hopp om att han ska få hjälp.
Malin beskriver en son som en gång var glad, positiv och rolig. Han drev med sport och hade ett aktivt umgänge. Allt förändrades under första året på gymnasiet. Då började William spela Counter-Strike. Spelet tog snabbt över. “Det var inget vi gav honom. Han hade en dator och laddade själv ner spelet,” säger Malin. Så fort han kom hem från skolan försvann han in i spelet. Snart satt han på nätterna, när föräldrarna sov. Inom ett år, enligt modern, var han fast i ett dataspelsberoende.
Därefter kom nästa steg. För att kompensera för ett belöningssystem som inte längre räckte till, började William röka hasch. “Men det var inget som vi märkte till en början,” berättar Malin. Efter gymnasiet fick han för en tid ett jobb, slutade med drogerna och flyttade till egen lägenhet. Men efter några år sade han plötsligt upp sig. Anledningen är okänd. Han föll tillbaka i spelandet och när pengarna tog slut blev socialbidraget hans försörjning.
Ett liv i isolation
Modern ser tydliga paralleller till ett kemiskt drogberoende. Sonen umgås inte med vänner eller familj, äter sporadiskt, blir lättirriterad och försummar sin hygien. Han svarar inte på meddelanden och öppnar inte dörren. “Han är inte där,” säger Malin om försöken att nå fram. Frågar hon hur han mår blir han arg och ledsen. “Jag tror att han egentligen är ganska trött på det här men han kommer inte förbi problemet. Han behöver hjälp.”
Malin har tillsammans med andra gjort fyra orosanmälningar till socialtjänsten. Men eftersom William är myndig har hon ingen insyn i vad de lett till. “Det är hemskt sorgligt. Han bara plockar ut pengar och fortsätter spela.” Hon ser socialtjänsten som den enda aktör som kan ställa krav och få ut honom i någon form av dagverksamhet, kombinerat med terapi från någon som är insatt i spelberoende.
En ungdom som försvunnit
En skymt av hopp syntes i somras då William fick ett sommarjobb. Men när anställningen tog slut återföll han direkt. För Malin är sorgen och oron en konstant belastning. “Han har spelat bort hela sin ungdom, det är så sorgligt och jag ser ingen lösning,” säger hon. Mycket av hennes tid går åt till att fundera på hur hon kan hjälpa honom, vilket påverkar sömnen och koncentrationen.
“Han blev kidnappad av det här spelet när han var 16 år och han är kvar där, han blir inte vuxen,” konstaterar hon. Tanken på att han ska fortsätta så här i ytterligare ett decennium är outhärdlig. “Han är värd så mycket mer än att sitta framför en dator. Vi hade ingen aning hur farligt det här kunde bli. Nu vet man.”
Hennes råd till andra föräldrar är entydigt: “Sätt stopp i tid. Egentligen ska man inte spela CS alls, det är ett av de mest beroendeframkallande spelen.” För sonens skull har Malin valt att vara anonym i artikeln; både hon och William går under andra namn.
