Barn som omhändertas av samhället tvingas i extrema fall flytta upp till 30 gånger under sin uppväxt. En ny rapport från Socialstyrelsen avslöjar ett system av upprepade omplaceringar som forskare beskriver som institutionaliserad vanvård.
Sverige misslyckas grovt med att ge stabilitet till de mest utsatta barnen. En unik sammanställning från Socialstyrelsen, baserad på 94 000 placeringar av barn födda mellan 1999 och 2004, visar en skrämmande bild av ständiga hembyten. En majoritet av de barn som placerats tidigt och under lång tid har flyttat minst tre gånger. Var tionde har tvingats byta hem tio gånger eller fler. Rapporten dokumenterar fall där barn flyttats 30 gånger eller mer.
– Det här är institutionaliserad vanvård, ett enormt svek från samhällets sida, säger Pehr Granqvist, professor i psykologi vid Stockholms universitet. Han framhåller att dessa upprepade svepande förändringar är fullständigt förödande för barnens psykiska hälsa och utveckling. Barn som inte hade anknytningsproblem innan placering riskerar att utveckla allvarliga störningar när de kastas mellan olika hem.
Livslånga konsekvenser av kaos
Forskningen är entydig: kaotiska placeringar sätter djupa, livslånga spår. Socialstyrelsens egen data visar samband mellan antalet hembyten och sämre skolresultat – fler flyttar innebär högre risk för låga betyg. På gruppnivå ser framtiden mörk ut för dessa barn. Enligt Pehr Granqvist visar svenska data på kraftigt förhöjd risk för psykiatriska problem, självmord, avhopp från skolan, tonårsföräldraskap, kriminalitet och långvarigt bidragsberoende.
– De anses ha så stora problem och vara så svåra att ta hand om att institutionsvård blir den logiska slutdestinationen. Efter att samhället svikit dem gång på gång. Det är väldigt sorgligt. Alla anknytningsforskare är överens om att institutionsvård i princip är samhällelig vanvård av barn, säger Granqvist. Han beskriver en nedåtgående spiral där barn som omplacerats många gånger inom familjehem slutligen hamnar på HVB-hem, där de anses för svåra att hantera i en familjemiljö.
Förebyggande insatser sätts aldrig in
En central fråga som rapporten väcker är om placering alltid är det bästa alternativet. Granqvist hävdar att det finns många fall där det hade varit bättre för barnet att stanna kvar i sin ursprungsfamilj med adekvat och tidig stödinsats. Metoder för att hjälpa föräldrar att förbättra sin lyhördhet och sitt samspel med barnet finns, är vetenskapligt utvärderade och har goda resultat. Men de sätts i princip aldrig in av den svenska socialtjänsten.
– Jag tror det handlar om att man inte anser sig ha rätt kompetens för att genomföra metoderna, och inte anser sig ha resurser att utbilda personalen, spekulerar Granqvist. Han betonar den kortsiktiga ekonomin: de pengar som skulle spenderas på förebyggande insatser skulle ge avkastning många gånger om genom färre placeringar och minskade livslånga skador på barn. Föräldrar som desperat ber om hjälp får ofta ingen, förrän situationen eskalerat och barnet placeras ut – då är det för sent.
Barnets rätt till kontinuitet trampas på
Granqvist framhåller att det naturligtvis finns fall med allvarlig vanvård eller misshandel där placering är oundviklig. Problemet handlar inte om att biologiska föräldrar per automatik ska föredras, utan om barnets rätt till kontinuitet och trygghet. Här misslyckas det svenska systemet grovt. Han pekar på den svenska lagstiftningen som ger biologiska föräldrar rätt att få tillbaka sina barn om deras situation förbättras, även efter lång placering.
– Den centrala principen här är att det inte ska handla om föräldrars rätt, utan om barns rätt till kontinuitet i omvårdnaden. Där misslyckas samhället, och det tillåts bara fortgå, säger han och nämner fallet ”Lilla hjärtat” som ett exempel. Systemet prioriterar föräldrars juridiska rättigheter framför barnets psykologiska behov av stabila och säkra bindningar.
I ett pressmeddelande kommenterar Annika Öquist, enhetschef på Socialstyrelsen, rapportens fynd. Hon konstaterar att stabiliteten för placerade barn behöver öka och att stödet till både barn och familjehem måste förbättras. Socialstyrelsen har enligt Öquist ett pågående arbete för att öka långsiktigheten i placeringar och har nyligen fått ett uppdrag att stärka stödet till kommunerna gällande rekrytering och stöd till familjehem. Kartläggningen ska ligga till grund för fortsatt arbete.
