Niclas Backlund skulle på bröllop i Malmö efter en konsert i Helsingborg. I stället hamnade han på sjukhus med svåra skador efter att ha blivit påkörd av en polisbil under utryckning. Drygt två månader senare säger han att han värderar livet högre.
Den sista helgen i augusti besökte Niclas Backlund, 48, sina skånska hemtrakter. På fredagskvällen såg han Thomas Stenström i Ångfärjeparken i Helsingborg. Dagen därpå skulle han gå på bröllop i Malmö. Men bröllopsfesten fick han aldrig ta sig till. Natten mellan fredag och lördag skadades han svårt när en polisbil under utryckning körde på honom på Järnvägsgatan i Helsingborg.
Niclas fick bland annat en punkterad lunga och sex brutna revben. Han syddes med 49 stygn i ansiktet. Han vårdades i fyra och ett halvt dygn på Helsingborgs lasarett. “Jag värderar livet högre nu”, säger han hemma i Lilleby utanför Mariefred, där han bor med fru, son och hund.
Överläkaren trodde inte han skulle överleva
“Överläkaren på sjukhuset trodde inte ens när han läste journalen att jag hade överlevt efter att blivit påkörd av en polisbil i 70 kilometer i timmen. Är du en mutant, undrade han”, berättar Niclas. Han tror att 17 år som elitutövare av amerikansk fotboll kan ha räddat honom. “Det finns ett muskelminne i kroppen, det kan ha räddat livet på mig.” Polischefen han haft kontakt med har också uttryckt förvåning. “Jag krockade ju trots allt med totalt 3,2 ton.”
Händelsen inträffade strax efter 01.48 när Niclas skulle gå tillbaka till sitt hotell efter att ha träffat en gammal vän. Han korsade Järnvägsgatan mellan två övergångsställen, båda med grön gubbe. “Jag såg mig omkring – åt både vänster och höger. Bilarna, inklusive polisbilen, stod still för de hade rött.” Men just då fick polisen ett larm och körde iväg. Polisbilen träffade Niclas rakt i sidan, i knähöjd.
Fyra poliser bar in honom i bilen
Niclas minns inget av själva olyckan, men har fått berättat vad som hände. Han ska först ha varit halvvägs inne i bilens kupé med huvudet, för att sedan flyga sex–sju meter och landa på en refug. Poliserna insåg allvaret direkt. “Fyra av dem, i full utrustning, bar in mig i piketen och körde upp mig till akuten, i stället för att vänta på ambulans”, säger han. Transporten till sjukhuset tog cirka två minuter med blåljus på.
På sjukhuset vaknade han för första gången mitt i ett traumateam på minst åtta personer. “Jag frågade först vad som hänt och sedan om jag skulle överleva, varpå jag slocknade igen.” Eftersom hans plånbok låg på hotellet och mobilen, som böjts som en banan, krävde pin-kod, blev han inskriven som oidentifierad man. Några timmar senare kunde han ge pin-koden till en vän som kommit till sjukhuset, så att hans fru Johanna kunde kontaktas hemma i Mariefred.
Förundersökningen lades ner efter tre dagar
Händelsen rapporterades av Sveriges Radio P4. Redan tre dagar senare beslutade åklagare Nicklas Englund att lägga ner förundersökningen. I ett mejl skriver han att filmmaterial hade hämtats in, att förhör hade hållits och att handlingar hade hämtats in från polisen. “Det saknas numera anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.”
Niclas hyser inget agg mot polisen. Han hoppas på ett möte, åtminstone digitalt, med de sex poliser som var inblandade. “I och med att jag kommer från Helsingborg är det fullt möjligt att några av de är gamla vänner till mig.”
Problem med vård och ekonomi efter olyckan
Tiden efter olyckan har inte varit lätt. Eftersom olyckan inträffade i en annan region kunde Niclas inte få hjälp med sjuktransport hem. Hans svärmor fick köra honom de dryga 50 milen till Mariefred i hans egen bil. Han upplever också brister i uppföljningen. “Det känns inte som att någon fångat upp mig. En vårdplan har saknats”, säger han. Stygnen i ansiktet blev infekterade och han fick dem omsydda på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. “Jag hade inte fått ett enda gram antibiotika med mig från Helsingborg. Så ett tag såg jag ut som Frankenstein.”
Han har också fått ligga ute med pengar för höga tandläkarräkningar efter att ha tappat några tänder. “Det är tur att vi är två i familjen med hyfsad inkomst. Men jag hade behövt en heltidsanställd administratör som kunde ha tagit hand om alla samtal och allt pappersarbete.” Tidningen har sökt både vårdcentralen i Mariefred och Region Sörmland för kommentar om remisser och sjukresor, utan att få några konkreta svar på det enskilda fallet.
“Varje morgon när jag ser mig i spegeln”
Knappt två veckor efter olyckan var Niclas tillbaka på jobbet som försäljningschef. “Jag hade haft lika ont av att sitta hemma som att jobba”, förklarar han. Men spåren finns kvar. “Varje morgon när jag går upp och borstar tänderna och ser mig själv i spegeln. Sen gör sig knäna påminda. De behöver värmas upp varje dag.” Talet kan ibland låta lite sluddrigt på grund av ärrbildningen i läpparna, något han skämtar om. “Det låter som att jag druckit några öl.”
Trots allt säger han sig må bättre psykiskt nu än före olyckan. “Det är som ett uppvaknande.” Han har börjat som assisterande tränare i sin sons handbollslag och uppskattar promenader med hunden. I ett Facebook-inlägg tackade han också sin fru, familj och vänner för stödet. Han har en ny livsglädje, men är fortfarande försiktig. “Jag kommer i fortsättningen att se mig om lite extra när jag ska passera ett övergångsställe till fots. Och så väntar jag tills det blir grönt.”
