13-åriga Jasmine tog sitt liv under samhällets vård. Hennes död är ett skriande exempel på ett system som upprepade gånger misslyckas med att skydda de barn som behöver det allra mest. En ny rapport från Unicef Sverige avslöjar en skrämmande kunskapsbrist kring livsvillkoren för placerade barn.
Under hösten har allvarliga vittnesmål om förhållandena inom samhällsvården kommit fram. Unicef Sveriges rapport ”Barn och samhällsvård” pekar på att det saknas grundläggande kunskap om hur det går för de barn som samhället har det yttersta ansvaret för. Barn i akut behov av skydd tvingas alltså använda en välfärdstjänst vars effekter och funktion är i stort sett okända.
Begreppet placerade barn omfattar både de som omhändertagits, frivilligt eller med tvång, och bor på SiS-hem eller HVB-hem, samt de som placerats i familjehem. De få studier som finns visar en konsekvent mönster: dessa barn har sämre tillgång till hälsovård, utbildning och andra samhällsservice. En studie noterar att nästan hälften av de HVB-placerade flickorna uppgav att de inte mådde bra på sin institution.
Ett brutet ansvar och tysta förslag
Samhället bär det yttersta ansvaret för att säkerställa kvalitativ vård och respekt för barns grundläggande rättigheter. Enligt barnkonventionens princip om barnets bästa ska denna beaktas i alla beslut, inklusive de som tas enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Trots detta är verkligheten en annan.
För över två år sedan lades ett slutbetänkande fram med förslag till en ny LVU-lag. Betänkandet, som genomsyrades av ett starkt barnrättsperspektiv och betonade vårdkvalitet, har sedan dess legat i det tysta. Det är oklart vad som hänt med förslagen efter remissrundan, men behovet av handling är akut och tydligt.
Unicef Sverige kräver omedelbara åtgärder
Unicef Sverige framhåller tre konkreta områden för omedelbar förbättring. För det första krävs ett ökat inflytande och delaktighet för de berörda barnen i utformningen av deras egen vård och livssituation. För det andra behövs en kraftigt ökad samverkan mellan socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och polis, med barnets behov i absolut fokus.
Slutligen måste resurser satsas på forskning och systematisk uppföljning inom socialtjänsten. Kunskapsunderlaget om barn i samhällsvård måste byggas upp för att bryta det nuvarande, oansvariga mönstret av okunskap och passivitet. Systemet har visat sig vara oförmöget att skydda sina mest sårbara medlemmar, och varje dag utan handling är en dag för mycket.
