Skogspolitiken har stått stilla för länge och behöver gallras. En underdimensionerad Skogsstyrelse står mot skogsjätten Sveaskog, medan oklar lagstiftning skapar dåliga incitament för både ekonomin och miljön.
Få politiska frågor har verklig sprängkraft. Men skogsfrågan får människor att engagera sig djupt och är en bidragande orsak till politiska karriärer som Lia Hyttstens i Åre. Den får också både centerpartister och miljöpartister att bli tårögda, om än av olika anledningar. Konflikterna är tillräckligt djupa för att kunna hindra en rödgrön regering.
Den svenska skogsmodellen, som bygger på 1993 års princip om ”frihet under ansvar” och har dubbla mål om produktion och miljö, har utmanats av EU-lagstiftning och hur den genomförts i Sverige. En stor exportindustri och hundratusentals skogsägares ekonomi hänger på en mer sansad politik.
När oklarheter straffar
Svenska skogsägare verkar i ett system där oklarheter kring rätten till ersättning och omfattande överklaganden gör att deras naturvårdande insatser riskerar att straffa sig. Det skapar negativa incitament som är dåliga för både lönsamheten och miljön. En ägare av en gammal skog utan sällsynta arter vågar inte vänta med slutavverkning. Andra väljer att skicka in anmälningar under metersnö. Att frivilligt välja en annan väg kräver en destruktiv inställning till den egna ekonomin.
Det är inte skogsägarna eller miljörörelsen som får bära ansvaret, utan staten. Staten har i decennier undvikit att lösa ersättningsfrågan. Den har skapat en Skogsstyrelse som inte är tillräckligt stor för att inventera skogen, en uppgift som därför har delegerats till ideella krafter. Skogsägaren själv har svårt att få rådgivning från myndigheten.
Konflikter vid generationsskiften
Problem uppstår ofta först vid generationsskiften eller slutavverkning, när flera generationers skötsel bedöms. Då är det fel parter som misstänkliggörs. Det hade inte behövt vara så. Staten äger via Sveaskog omkring 14 procent av Sveriges produktiva skogsmark, vilket motsvarar över tre miljoner hektar. Statens fastighetsverk och kommuner förvaltar ytterligare hundratusentals hektar. I Jämtland ägs cirka tio procent av den produktiva skogen av det allmänna.
Om staten anser det så viktigt att låta träden stå kan den börja med sin egen mark. När det gäller skog med höga naturvärden som ligger nära tätorter och är omtyckt måste staten kunna erbjuda en hållbar och generös lösning.
