Åratal av kämpande, missbruk och missade remisser krävdes innan Theres fick sin diagnos – och rätt hjälp. Nu kämpar hon varje dag för att inte hennes barn ska behöva gå igenom samma saker. ”Jag vet hur det känns. Jag slåss för henne.”
När Theres var 31 år fick hon diagnosen adhd.
– Då sa min mamma: ”Om vi bara vetat när du var liten”. För jag gick på bup, jag var suicidal, jag har alltid sagt att det är något fel på mig, att jag är annorlunda. Jag har varit hos psykologer och inte förstått varför det ska vara så svårt att upprätthålla saker. Haft den här känslan av att sätta mig i skit hela tiden.
Theres biologiska pappa var missbrukare. Men hon bodde ihop med sin mamma och adoptivpappa.
– De sa att det kanske är därför jag har svårt att koncentrera mig. För att jag inte hade min riktiga pappa.
Det som nu heter adhd kallades på den tiden för damp. Och då skulle man ha ordentligt stora utåtriktade svårigheter, för att få den diagnosen. Men Theres adhd märktes på andra sätt.
– Jag har haft musik i öronen ända sedan jag var liten. På söndagar stängde jag in mig och sa till mina kompisar att vi ska bort, vi kan inte umgås, för jag orkade inte – det blev som en social bakfylla. Jag försökte hela tiden vara bra på det jag gjorde. Jag spelade fotboll, hockey, innebandy. Sedan bröt jag ihop hela tiden. Men jag fick utlopp för energin, sökte väl kickar.
När hon många år senare hamnade på beroendemottagningen i Västerås tog det inte lång tid innan hon fick smeknamnet ”Virvelvinden”. Precis som hennes mamma kallat henne.
”Det leder till en skam för sig själv också. Man försöker, men lyckas inte. Det enda du känner är: ‘Vad fan är det för fel på mig?’. Jag har haft tur att ha en mamma som jagat mig hela tiden. Utan henne tror jag aldrig att det hade gått bra. Hon har inte förstått vad det varit, men hon har ändå förstått att jag behöver tydliga regler och rutiner.”
Hon räknar upp andra saker hon fått höra genom livet:
”Fort och fel.”
”Du som är så smart, hur kan du göra så här?”
”Om du bara skärper till dig lite till!”
– Jag var väldigt ojämn.
Som ett exempel orkade hon inte med skolan i åttan, och nästan alla ämnen låg under godkänt. Då fick hon byta skola, och förutsättningarna förändrades. Hon gick ut högstadiet med godkänt i alla ämnen, och tio ämnen mer än väl godkända – bara av att vara på plats.
– Jag mäktade inte med att ha skola med mig efter skolan. Det gick inte.
Hon fick höra att hon var jätteduktig, jättesmart, men måste koncentrera sig mer.
– Jag orkade hålla ihop ett tag, med vissa saker. Jag höll ihop så mycket för att klara skolan och vara duktig.
Ett tag var hon bråkig.
– Men sedan när jag pluggade på kvalificerad yrkeshögskola på distans jobbade jag heltid, hade två barn och högsta betyg i alla ämnen utom två.
Det var när hon fick de två yngsta av de fyra barnen som allt till slut raserades.
– Med två barn kämpade jag för att hålla ihop. När jag fick fler var det svårare att upprätthålla mina egna strategier.
”Självkänslan förstörs, för du lyckas inte. Du misslyckas med det mesta, tids nog. Du upprätthåller sällan någonting. Du är jätteintresserad av någonting, sedan slutar du och folk blir trött på ditt beteende. Eller: ‘Jaha, det går jättebra för dig att göra de här sakerna, men är typ helt omöjligt för dig att gå ut med soporna eller hänga tvätten’. Eller att man alltid slarvar bort allting.”
Hon hade börjat läsa på själv och skickade en egenremiss till psykiatrin för att få en adhd-utredning, men blev hänvisad till vårdcentralen. Där fick hon fylla i formulär. Samtidigt flyttade hon från Enköping till Västerås, och väntetiden blev ännu längre.
– Jag fick ingen hjälp, jag kom aldrig vidare till en psykolog, de hörde aldrig av sig.
I stället började hon ta av en annan persons adhd-medicin.
– Det var som att en helt annan värld öppnades. Helt plötsligt fungerade jag. Jag kunde göra det jag tänkte i mitt huvud att jag skulle göra. Jag var helt överlycklig över att när jag skulle städa hade jag stannat kvar i köket och städat klart det jag skulle. Jag hade inte, som förut, råkat hitta en sak och gått till nästa rum och rivit – och sedan kollat runt och undrat om det varit inbrott. För då hade jag hittat någonting och lagt det bland fotona, börjat bläddra bland foton och kommit på någonting annat. Så är det, man blir distraherad hela tiden av olika saker.
Men trots att hon själv arbetat som behandlare hamnade hon snabbt i ett missbruk även av andra droger. När hon till slut fick kontakt med socialtjänsten och berättade att hon sökt hjälp i flera år för att få en adhd-utredning, gick det äntligen smidigare att få hjälp.
– Det visade sig att jag hade svår adhd.
Men då hade det redan gått så långt att socialtjänsten också omhändertagit barnen.
Theres påbörjade en behandling och kunde ta hand om barnen på helgerna. Efter några månader kunde de flytta hem igen.
Hade jag inte hamnat på beroendepsykiatrin, tror jag faktiskt inte att jag hade fått hjälp. Dels är det för någon med adhd väldigt svårt att svara på frågeformulär. Att läsa, få in det i huvudet och skriva. Och där ska man vara väldigt tydlig. Så jag bad min granne om hjälp. Jag tog mig till vårdcentralen, med barn, fick fylla i massa papper. Sedan hände ingenting. Det finns ingenting i mina journaler heller, mer än att remiss är skickad till psykolog.”
I dag är Theres nykter sedan flera år och har hittat sätt att få livet att fungera. Nu tar hon i stället strid för att barnen ska slippa gå igenom samma saker.
Sonen har adhd, och har påbörjat utredning för autism. Skolan flaggade för att det kunde behövas. Men dottern, som har liknande svårigheter, får sina läxor gjorda – och bedömdes därför inte behöva en adhd-utredning på Bup start.
– Hon var ledsen hemma, hon ville inte till skolan för att ingen förstår henne. Hon kan inte sitta still, de skäller på henne för att hon pillar på saker. ”Lyssnar du verkligen”, och sådant där. Men hon är megasnäll. Det är en tjej som är alla till lags, jättego. Kräver ingenting, tar ingen plats. Det gynnar andra att ha henne runt sig.
– Bup menade på att det drabbade inte skolan. Då blev jag förbannad.
Theres visar dotterns journal och brevet hon skickade. ”Hade jag inte vetat om själv om adhd och känt igen mig, då hade jag inte kunnat slagits för henne och hjälpt henne. För då hade jag krävt ännu mer av henne.”
Dotterns liv pågår hela dygnet, påpekade Theres, och skrev ett argt och vädjande meddelande:
– Jag skrev till dem att hon är precis som jag var när jag var liten. Det tog mig 31 år att få en utredning, och jag hamnade i missbruk i stället, och självmedicinerade mig.
– De ska bara veta hur mycket vi slåss för läxorna hemma, det är för att jag håller i. Och hon bryter ihop, hon orkar inte vara med sina kompisar. Och jag accepterar inte att de tycker att hennes liv bara är skola. Bara för att hon inte är utåtagerande som sin bror.
Efter det brevet fick de komma tillbaka för en utredning och dottern fick diagnos: medelsvår adhd.
På jobbet som rivare har Theres bra kollegor och chefer som anpassar sig till de behov hon fått lära sig att uttrycka. Exempelvis genom att låta henne ha sin egen plats, vara tydlig med tider och uppgifter, och skicka sms i stället för att ge muntlig information.
– Men när någonting funkar bra, då blir det tråkigt också. Då raserar man det och testar någonting annat, och inser sen: ”Oj, nu mår inte jag bra, jag måste tillbaka”. Den där ojämnheten. Man behöver förstå sig själv, varför man dippar så mycket. Att veta hur man ska lägga energin under en hel dag. Och när mina egna barn har diagnoser krävs det ännu mer av mig som förälder. Inte nog med att jag måste ha rutiner för mig själv, mina barn behöver otroligt mycket mer rutiner och förutsägbarhet än andra barn.
Theres försöker lära sig hela tiden, och har förstått att det inte varit hon som varit hopplös. Det är bara så här hon fungerar. Hon tappar bort nycklar och betalkort, håller i mobilen medan hon letar efter den. Hon måste skriva upp saker på flera ställen och skapa struktur.
– Jag måste ha jättemycket struktur, men jag failar ju ändå. Det räcker med att jag vabbar. Jag har medicinen i fickan och äter alltid den till frukosten på jobbet. Om jag är hemma och vabbar glömmer jag bort att ta den, för det är inte så jag brukar ha min dag.
Hon vill stanna kvar inom beroendepsykiatrin.
– De har en närmare relation. Där känner jag mig trygg. Jag kan ställa frågor, jag kan säga vad som inte funkar. Jag känner ett stöd hela tiden.
Men med bup och skolan är det annorlunda, och hon kämpar nu för att få till ett omvårdnadsbidrag, och att få klart autismutredningen för sonen. Den gick inte att slutföra eftersom han inte kunde vara tyst och sitta stilla under mötet med läkaren, och sedan dess har hon inte hört någonting. Det var snart ett år sedan.
– Jag får lägga jättemycket tid på att lösa skolproblem, åka till skolan, lösa sonens saker, utöver vanligt föräldraskap.
– Jag upplever att barn får inte lika mycket hjälp. Man måste trycka på.
