När Amanda Broström, 36, upptäckte en knöl i bröstet sökte hon vård direkt. Trots att hon berättade om sin mammas död i äggstockscancer skickades hon hem utan remiss för mammografi. Två månader senare hade cancern spridit sig till levern. Nu utreds fallet av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.
På våren kände Amanda först en knöl, någon centimeter stor. Hon blev inte panikslagen, men tänkte att det var säkrast att kolla upp den. Den 23 mars fick hon tid på en hälsocentral i Kalmar. En läkare undersökte henne men kunde inte känna någon knöl. Amanda gick hem och tänkte att det nog inte var något allvarligt. I efterhand klandrar hon sig själv för att hon inte krävde en remiss ändå.
Knölen försvann inte. I slutet av maj hade den vuxit. På råd av en bekant ringde hon direkt till mammografin. Personen hon pratade med blev inte glad och menade att Amanda borde ha fått en remiss redan i mars. Amanda återvände till vårdcentralen, där en kvinnlig läkare genast skickade en remiss. Veckan efter undersöktes hon på mammografin. Läkaren sa direkt att bilderna såg ut att visa bröstcancer.
Aggressiv cancer spred sig
Efter ultraljud och cellprover kom det definitiva beskedet: bröstcancer. Vidare utredning visade att hon hade den aggressiva formen trippelnegativ bröstcancer. Planen var att hon skulle få cellgifter före en operation. Men under den fortsatta utredningen upptäcktes förändringar på levern. En biopsi bekräftade att cancern hade spridit sig – det rörde sig om metastaser från bröstcancern.
Spridningen förändrade läget helt. En operation var inte längre aktuell. I stället går behandlingen nu ut på att bromsa sjukdomen. Amanda är övertygad om att cancern inte skulle ha hunnit sprida sig så långt om hon fått en remiss redan i mars. Hon kommer att behöva cellgiftsbehandling resten av livet för att hålla cancern i schack.
Ärftlig gen ökade risken
Amandas mamma dog i äggstockscancer när Amanda var 18 år. Nu har hon fått veta att hon bär på genen BRCA1, som innebär en ökad risk för både bröst- och äggstockscancer. Hennes syster och moster har lämnat prover för att se om de också har genen. Om hennes fyraåriga dotter Freja bär på den är okänt; det får hon veta när hon fyller 18.
I dag är Amanda sjukskriven och får behandling med immunterapi och två sorters cellgifter. Behandlingen har haft effekt: metastaserna på levern är borta och knölen i bröstet har krympt. Hon har inte mått alltför dåligt fysiskt av medicinerna, men beskriver behandlingen som psykiskt jobbig, särskilt tankarna på att kanske inte få se sin dotter växa upp.
Anmälan till Ivo: ”För att det inte ska hända fler”
Det som särskilt grämer Amanda är att hon berättade för läkaren vid det första besöket om sin mammas död i äggstockscancer, men ändå skickades hem. Flera i vårdpersonalen har i efterhand sagt att hon borde ha skickats direkt till mammografi. En specialistläkare var tydlig: även om läkaren inte kände någon knöl borde han ha reagerat på familjehistoriken.
I september anmälde hon läkarens agerande till Ivo. För tre veckor sedan fick hon besked om att en utredning inletts. Hälsocentralen har försvarat sig i ett yttrande till Ivo. Verksamhetschefen skriver att läkaren inte kunde känna någon knöl och att det därför inte fanns kriterier för remiss enligt regionens riktlinjer, med hänvisning till risken för ”överutredning och icke-befogad strålning”. Hälsocentralen ändrar inga rutiner, men chefen påpekar att kommunikationen kan ha brustit.
För Amanda spelar försvaret mindre roll nu. Hon anmälde framför allt för att förhindra att andra råkar ut för samma sak. För henne själv, säger hon, är det redan lite för sent.
