När Cajsas mamma flyttade in på Dufvegården i Katrineholm tog hon inga läkemedel. Inom fyra månader förvandlades hon till en gråtande, sömndrucken och okontaktbar person. Familjen anser att boendets lösning var att droga ner henne.
Mamman har en demenssjukdom. Hennes make vågade inte längre lämna henne ensam hemma. Till en början verkade allt bra på det särskilda boendet Dufvegården. Cajsa tyckte till och med att hennes mamma var för frisk jämfört med de andra på boendet. Men snart började hon bli sämre. Personalen började rapportera om aggressivt beteende och att det var svårt att få med henne på aktiviteter. Under sommaren försämrades mamman avsevärt. Hon grät stora delar av dagarna.
Cajsa tog kontakt med en sjuksköterska. Därefter började mamman få läkemedel mot ångest och depression. Enligt Cajsa blev hennes mamma bara sämre och djupt deprimerad. Personalen prövade många olika mediciner, och familjen såg hur mamman drog sig alltmer in i sig själv. Vid besök kunde hon sova och vara helt okontaktbar. När familjen ifrågasatte det svarade personalen att de inte kunde hantera henne.
Ansvar bollades mellan personal
Cajsa började ifrågasätta vården. Hon upplevde att ansvaret bollades mellan omsorgspersonalen och sjuksköterskan. Varje grupp hänvisade till den andra. Cajsa menar att personalen inte agerade, inte sökte hjälp och inte informerade chefen. Mamman låg bara där. Under sommaren upptäckte familjen också brister i hygienen. Mamman luktade ofta urin, var smutsig i håret och tandborstningen sköttes inte.
Vid ett tillfälle hade hon kraftigt irriterat tandkött och sår i munnen. När familjen frågade om tandborstningen svarade personalen att mamman inte ville. En annan gång upptäckte Cajsa att mamman hade ont i handen och inte ville använda den. Personalen visste inget. Cajsa tog mamman till akuten, där handen gipsades. Dagen efter låg mamman fortfarande i sängen i samma kläder. Cajsa fick hjälpa henne att tvätta sig och borsta tänderna innan återbesöket på sjukhuset.
Födelsedagen i samma kläder
På mammans födelsedag kom pappan för att fira. Då låg hon återigen i sängen och sov, fortfarande i samma kläder. Hon var helt väck. Pappan tvättade av henne och bytte klänning, men hon satt bara och grät. Cajsa blev upprörd och konstaterade att mamman haft samma kläder i tre dagar. Hon tror inte ens att kläderna byttes till natten. Vid ett läkarbesök uppmärksammades mammans långa läkemedelslista. En läkare reagerade och sa: ”vad är det här”. Cajsa säger att familjen inte förstått omfattningen.
Misstanken växte hos Cajsa att läkemedlen användes för att göra mamman lugnare. ”Jag tänker att man stoppade mediciner i henne för att hon skulle vara tyst och lugn”, säger hon. Det var jobbigt nog att placera sin mamma på ett boende. Att hon sedan blev försummad och vanvårdad, och att lösningen blev att droga ner henne, upplevdes som en kränkning och skapade stor stress för familjen.
Sjuksköterskan reagerade
I augusti kom den sjuksköterska som varit med vid inskrivningen tillbaka. Enligt Cajsa reagerade hon starkt på mammans förändring och sa ”det här är inte värdigt”. Hon kontaktade cheferna. För Cajsa var det en lättnad att få bekräftelse. ”Jag har sprungit där hela sommaren och vaktat. Som anhörig känner man ju att det är vi som har låst in henne där, i helvetet”, berättar hon. Cajsa vill inte svartmåla alla och nämner att hon träffat många guldkorn på boendet. Hon tror att sommaren och bristen på helhetsansvar spelade in.
Några veckor senare flyttades mamman till ett annat boende med en mindre avdelning. Skillnaden märktes direkt. Redan de första dagarna fick hon hjälp av en tandläkare. Personalen upptäckte även en allvarlig förstoppning som krävde sjukhusvård. Framför allt upplever Cajsa att den nya personalen klarar av att hantera mammans demens och ilska. ”De säger att ’det är inga problem’”, säger Cajsa. Mamman är alltid ren och omhändertagen. Läkemedelslistan har börjat rensas. Hon får fortfarande lugnande ibland, men är inte drogad dygnet runt.
Kommunen svarar
Lars Hernevid, verksamhetschef på social- och omsorgsförvaltningen i Katrineholm, skriver i ett mejl att kommunen har förståelse för att anhöriga reagerar om de upplever att omsorgen brister. Av hänsyn till integriteten kan han inte kommentera det enskilda fallet. Han skriver att boende ska få stöd utifrån individuella behov, inklusive hygien och munvård. Förändringar i mående ska uppmärksammas och dokumenteras. Om personalen inte kan möta behoven ska situationen lyftas.
Hernevid svarar inte på frågan om det är vanligt att boende har omfattande läkemedelslistor som gör att de sover dygnet runt. Han skriver att läkemedelsbehandling är individuell och ordineras av läkare, men att personalen har ett ansvar att rapportera förändringar. Cajsa har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Myndigheten kommer dock inte att utreda, eftersom den endast utreder klagomål om kroppslig eller psykisk skada som är bestående eller allvarlig.
