Trots att beslutet om särskilt boende fattades i februari har Vimmerbybon, som är över 80 år, ännu inte fått någon plats. Köerna är långa och anhöriga kritiserar kommunen, samtidigt som den äldres hälsa försämras.
Anna Kullenberg, 46 år och bosatt i Mantorp, har en släkting i Vimmerby som i februari beviljades särskilt boende. Åtta månader senare har ingenting hänt. “Det är en helt ohållbar situation och det verkar inte som att man har en hållbar plan”, säger hon till Vimmerby Tidning. Hennes släkting står nu som nummer fem i en kö med omkring 30 personer.
Släktingen bor kvar i sin lägenhet med stöd av hemtjänst och daglig verksamhet. Personen har en begynnande demenssjukdom och tar medicin, men Anna Kullenberg ser en tydlig försämring. “Talet blir långsammare och hen blir påverkad av att vara ensam”, konstaterar hon. Anhöriga, som alla bor i närheten av Linköping, försöker ta sig dit en gång i månaden men oroar sig för att saker ska falla mellan stolarna.
Kommunen måste rapportera till IVO
Veronica Holmstedt, verksamhetschef för vård- och omsorgsboende i Vimmerby kommun, bekräftar att köerna är långa. “30 i kö är mycket, det är tufft”, säger hon. Enligt socialtjänstlagen måste kommunen rapportera till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) om ett beslut om särskilt boende inte kan verkställas inom tre månader. Holmstedt uppger att sådana rapporter skickas regelbundet, senast förra veckan.
“Ja, det gör man alltid och det gjordes senaste den här veckan”, säger Holmstedt. På frågan om sådana ärenden kan leda till påföljder svarar hon ja. “Man får komplettera så mycket man kan och vi försöker att kompensera via hemtjänsten. … om IVO till slut inte tycker att åtgärderna räcker så kan man lägga ett vite.” Kommunen har under året fått kompletterande frågor från IVO och har nu några veckor på sig att besvara dem.
Anhörig pressar kommunen utan svar
Anna Kullenberg har sedan beslutet försökt få svar från kommunen. “Jag ringer och pratar med handläggaren varje månad. Alla är jättetrevliga men man får inga uppdateringar utan måste verkligen jaga själv”, berättar hon. Ingen tillfällig lösning har erbjudits. Släktingen, som beskrivs som tystlåten och snäll, önskade sig redan förra julen ett annat boende. “Snart är det jul igen och hen bor fortfarande kvar”, säger Kullenberg.
Hon är också kritisk till den frysta mat som sedan april har ersatt lagad mat från kommunens centralkök. Det största dilemmat för anhöriga är avståndet. “Det gör att vi känner oss ännu mer stressade över det här”, säger Kullenberg. Hon efterlyser en lösning men vill framför allt att problemet lyfts. “Det viktigaste för mig är att det faktiskt lyfts så att de som bestämmer åtminstone känner sig lite jagade.”
Kommunen vänder ut och in på sig
Veronica Holmstedt beskriver ett intensivt arbete för att hantera situationen. “Man vänder ut och in på sig ut i verksamheten för att behovet ska tillgodoses med olika insatser”, förklarar hon. Personer med störst behov placeras på korttidsenheter, vilket sätter hårt tryck på verksamheterna. Kommunen arbetar också med att analysera köerna och förbättra kommunikationen och dokumentationen.
“Vi jobbar betydligt tajtare nu”, säger Holmstedt. Ibland erbjuds platser till personer som kanske inte är helt redo eller som har blivit bättre sedan ansökan. Att placera personer i andra kommuner är en möjlighet som övervägs i vissa fall, men det innebär en stor förändring för den äldre. “I de fallen som vi har köpt plats har det varit i en bra och tät dialog”, säger Holmstedt.
Som en framtida lättnad lyfter hon fram det planerade vård- och omsorgsboendet i Nybble, som väntas stå klart 2028-2029. Även korttidsplatser på Kastanjen (tidigare Strandhagen) väntas underlätta. “Det är jätteglädjande att vi har fått ett beslut”, konstaterar Holmstedt. Men för Anna Kullenbergs släkting och de andra i kön ligger de här lösningarna flera år fram i tiden.
