En Lex Sarah-anmälan efter att ett barn farit illa i ett LVU-ärende är ett nödvändigt men sorgligt tecken. Det visar att systemet har brutit ihop, och att det yttersta ansvaret vilar på socialnämnden, inte bara på socialtjänstens handläggare.
Besluten om tvångsomhändertaganden (LVU) fattas av den politiska socialnämnden. Trots detta pekar kritiken ofta mot de sociala handläggarna. Nämndens ordförande har tidigare uttalat sig i frågan, vilket understryker behovet av tydlighet: det är nämnden som har det slutgiltiga ansvaret för kvaliteten och rättssäkerheten. Politisk lojalitet kan dock tyvärr påverka nämndemännens beslut.
Ett arbetssätt som bryter mot regler
Socialsekreterare tillämpar idag metoder som strider mot barnkonventionen och Socialstyrelsens föreskrifter. Att omplacera ett redan utsatt barn är ett djupt ingripande som kräver hög kompetens. När socialnämnden informeras om sådana allvarliga missförhållanden har de makten – och skyldigheten – att agera. Istället väljer man ofta att blunda.
Kostnaden för att dölja sanningen
Att tysta ned och hantera konsekvenserna av dessa missförhållanden innebär stigande kostnader. Dessa bekostas av skattebetalarna i kommunen. En fasad av ordning kan hållas uppe en tid, men verkligheten kommer ikapp. Offren är de barn som utsätts för plågsamma omständigheter och onödigt lidande genom ett system som svikit dem.
När samhället misslyckas med att skydda sina mest sårbara medlemmar riskerar konsekvenserna att bli långtgående. Det handlar inte längre bara om nuet, utan om vilka signaler som skickas till en hel generation. Frågan är vilket samhälle som väntar när förtroendet för myndigheterna är borta.




